Senaste inlägg

Om bloggen.

Dagsnoteringar kan handla om i stort vad som helst som faller mig in.

Inlägg äldre än juni 2022 finns på www.gunnarh.bloggo.nu

Tidigare fanns här Doggenbloggen, om att vid respektabel ålder bli hundägare för första gången. Senaste inlägg om detta 21-09-11.

Presentation

Unwriga värderingar

Morgan Johansson angrep i Riksdagens utrikesdebatt regeringen för det pausade stödet till UNWRA. Och sa bland annat:
”Det är klart att det bland UNWRA:s 30.000 anställda kan finnas några enstaka individer som inte delar våra värderingar.”

Ett mycket märkligt uttalande. För det är nog tyvärr precis tvärtom.
Bland de 30.000 anställda kan det möjligen finnas några enstaka individer som delar "våra värderingar", vad gäller demokrati, jämställdhet, religionsfrihet, synen på Q-personer och så vidare.
Fast jag skulle inte satsa några pengar på det.

I själva verket är det nog tyvärr troligare att inte nån enda i UNWRA:s organisation i Gaza och andra länder i regionen delar "våra värderingar".
För hur skulle de i praktiken kunna göra det?
Såväl UNWRA som Hamas har ju delat samma del av jordytan, med Hamas datacenter i tunnlar därunder försett med elektricitet från UNWRAS högkvarter däröver.

Den eller de i Gaza som eventuellt delar våra värderingar skulle nog för sitt eget välmåendes skull ha hållit sig så långt ifrån UNWRA och Hamas som möjligt är.

Läs mer om detta här: Under UNWRA:s högvarter

Vad nästan ännu värre är för mig och dig, Morgan Johansson, är att det även i vår fjällhöga nord finns många tiotusentals personer, kanske hundratusentals som inte heller delar våra värderingar och traditioner.

Och det är inte bara så att de inte delar våra värderingar, Morgan.
De hatar våra värderingar som pesten.


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Drömmen om den perfekta monarken

Kung eller president, det är frågan. Eller rättare, det är inte frågan, inte för dagen i alla fall. Frågan för dagen är mer vem som skulle vara den bästa Kungen, eller Drottningen.

Så tycks märkligt nog många liberaler tänka, nu sen Danmarks Dronning Margrethe abdikerar och lämnar över krona, spira, tron och guldvagn klädd i 24-karats guld till äldste sonen Frederik.

Eller republikanska liberaler, om vi ska vara noga. På såväl ledarplats i tidningar som på X/Twitter har flera framställt önskemål om, ja krav på att vår egen Carl Gustav ska följa sin danska kusins exempel och träda tillbaka till förmån för sin ättelägg, kronprinsessan Viktoria. Och till förmån för Sverige, då Viktoria som, om man får tro de liberala republikanerna, skulle vida överglänsa sin far som regent.

Viktoria verkar ju vara en hyfsat intelligent och amabel tronföljare i sina bästa år. Kungen har däremot, anser de liberala republikanerna, passerat sina bästa år, i den mån de anser att han nånsin har haft nåt riktigt bra år.

Men det jag inte förstår, är varför man som republikan ivrar för en bättre monark än den monark som värnar om monarkin genom att göra som monarker alltid gjort, dvs avgå med döden.
Ju bättre och populärare en monark är, desto svårare väl att övertyga folket att välja republik?

Danska drottningen abdikerade ju inte för att hon var mer modern än sin svenske kusin Carl Gustav vad gäller att avgå med döden, eller för att "partyprinsen" Frederik skulle bli en bättre monark än hon själv.
Inte heller har det, vad jag vet, från danska republikaner
framförts några skarpa krav på att hon ska abdikera. I alla fall inte för att nån annan ska sättas på tronen.
I den mån som krav på abdikation har framförts i Danmark, har det varit för att införa republik.
Det som avgjorde hennes beslut, var att hon rent fysiskt har svårt att längre uppfylla sina kungliga plikter.

Jag är också en svensk liberal republikan. Men till skillnad från de liberala republikaner som suktar efter att Viktoria ska få överta krona, spira, tron, galavagnar osv, har jag ingen som helst lust att göra den svenska monarkin starkare och mer populär, genom att få Kungen att i förtid lämna över sina regalier till en förmodat mer kompetent person.

Jag är alltså inte en av de liberala republikaner som tycks resonera ungefär så här:
Om man nu ändå inte kan få välja sin president, så kan man väl åtminstone få välja sin kung.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Israel och jag

Andra världskriget startade hösten 1939 när Tyskland anföll Polen och slutade hösten 1945, när Japan kapitulerat för USA. Nästan precis mitt där emellan, i juli 1942 såg jag dagens ljus.

Jag växte alltså upp i den nära efterkrigstiden, vilket förstås starkt har påverkat mig och mina jämnåriga. På biograferna visades filmer om kriget, och när teven kom, kunde man där se långa serier med brittiska dokumentära skildringar från de sex år som kriget varade.
El Alamein, Normandie, Hiroshima och Winston Churchill var vardag för oss. Om än repriserat på vita duken eller teveskärmen.

När Israel utropades i maj 1948 och omedelbart anfölls av alla arabstater som gränsade till Israel, var jag alltså ett par månader ifrån att bli sex år gammal. Jag har därför inga direkta minnen av rapporteringen om detta krig, annat än att jag minns uppståndelsen och den allmänna lättnaden, när det stod klart att de anfallande arabiska arméerna, trots sin stora numerära överlägsenhet misslyckats i sitt uppsåt och att Israel hade klarat sig, om än med stora förluster i människoliv.

När jag blev lite äldre, i tonåren hörde jag talas om unga vuxna svenskar,  och inte bara judar, som åkte till Israel för att en tid arbeta på kibbutzer och bidra till att bygga upp det nya landet.
Det kändes lockande, lite som att åka på internationellt scoutläger, eller som för min min del Unga Örnar-läger, vilket jag gjorde ett par gånger, en gång i Sverige och en gång i Norge. Nån kibbutzresa blev det dock inte.

Men intresset för den israeliska nationen fanns där, kanske för att det i den socialdemokratiska arbetarrörelsen då fanns ett starkt engagemang för den judiska staten. Mina föräldrar var aktiva socialdemokrater och det pratades en del politik hemma.

Jag var arton år gammal när Leon Uris bok Exodus publicerades. Tolv år hade då gått sen Israel utropades och boken handlar om åren innan, och ett par år senare kom hans Mila 18 som även den berättar om tiden före, men också om den judiska statens födelse och vad som hände då.
Bägge böckerna grep tag i nåt djupt inom mig, och jag läste ivrigt mer och mer om nazismens brott och om Mellanöstern.

Och jag följde de följande krigen i mellanöstern med hjärtat i halsgropen och med lättnad, när Israel varje gång gick segrande ur striderna.
Att Israel var den enda demokratiska staten i regionen bidrog förstås,  och gör det fortfarande, till min starka solidaritet.
Diktaturerna fick helt enkelt inte vinna.

Så där är jag, en av många ickejudiska svenskar, ja européer som har ett starkt engagemang för Israel.
Och jag ser med förskräckelse och sorg på hur arbetarrörelsen har fjärmat sig från detta engagemang i takt med att den politiska majoriteten i Israel har förändrats genom åren, för att i stället mer ta ställning för de gamla terroristerna inom PLO. I praktiken ett ställningstagande för palestinska rörelser som inte har ens den blekaste tanke på demokratiska statsskick.

Jamal el-Haj
Och jag ser med förskräckelse och sorg hur Socialdemokratins ledning satt sin ära i pant för att försvara en riksdagsledamot med tydliga kopplingar till det Hamas som bär ansvaret för 7.e oktober-massakern och därmed även huvudansvaret för vad som nu händer med den palestinska befolkningen i Gaza.

🔹

Läs gärna även:
Yassir Arafat och jag 
AIK och uppropet #VIKRÄVER
Plocka inte politiska poäng på kriget!

Mer självbiografiskt  

God JulHelg, typ!

Kräver du att bli behandlad av myndigheter som som alla andra, ska du nog inte vara för ivrig att kräva att bli särbehandlad. Som alla som gick i taket efter att Migrationsverket hade mage att komma ut som ickekonfessionell myndighet.


En av de sista adventsdagarnas mest knäppa twitterstormar uppstod efter att Migrationsverket på sin hemsida önskat alla och envar en
God Helg.

En trevlig gest av verket skulle man kunna tycka, men landets korta stubiner, framför allt på högerkanten, antändes som i ett trollslag ... och PANG i bygget.

Även annars normalt sansade personer tog till tordönstämman och krävde att myndigheten skulle ändra sin önskan till en God Jul, ”för så heter det”.

Några, inga namn nämnes här, för julen är en fridens högtid och till alla ett gott behag (och alla vet ju ändå vilka), hävdade bestämt att ”vi säger God Jul, för att vi firar Jesus födelse”.

Att inte säga och skriva God Jul skulle enligt i alla fall en rejäl del av stormen vara en grav eftergift för islamismen.
Det slutgiltigt beviset för att islam är på god väg att bli den nya statsreligionen.
Folkutbytet och allt det där, ja ni vet.
”Muslimer firar inte Jesus Kristus födelse, så det så. We rest our case.”

Men, det gör inte judar heller, tål faktiskt att påpekas. Eller hinduer eller andra religiösa minoriteter.

Inte de ortodoxt kristna heller faktiskt. Eller rättare sagt, de gör det inte på julafton. De  firar Jesu födelse på den dagen han föddes (vad forskarna vet), vilket förefaller mer logiskän vad den Katolska Kyrkan bestämde sådär 300 år efter den dag då han föddes (vad forskarna vet).
(Ukraina är ett nyblivet undantag från den ortodoxa regeln. Men det har inget med religion att göra utan är av politiska skäl.)

Från den vänstra kanten anfördes förstås motargument.
Alla ni som klagar på God Helg, har ni funderat på hur det skulle kännas att fly till ett annat land och sedan mötas av hälsningar med referenser till en högtid som ni själva inte firar?”

Hur som helst. Alla i vårt avlånga land, oavsett religion och tradition, och oavsett om man vill islamisera världen eller nöjer sig med att titta på Kalle Anka på julaftonseftermiddagen, får extra lediga dagar kring jul och nyår till att göra vad man vill.
Inga krav, inga måsten. Med inlagd sill och skinka eller utan. Med Guds frid eller inte.
Ett par, eller några Goda Helgdagar helt enkelt.

Kort resumé
Jag förstår att statliga myndigheter som till exempel Migrationsverket vill hålla sig neutralt i virrvarret av nationaliteter och traditioner och därför undviker att stöta sig med nån eller några.

Men man kan ju också tycka att själva grejen med att fly till ett annat land är just den att få möta nåt annat än det man flytt ifrån.

Man kan också tycka att en God Jul-hälsning för mycket inte borde ge någon enda levande själ ett livslångt trauma.


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Plocka inte antisemitiska poäng

Det är hög tid för att tagga ned vad gäller att beskylla varann för att vara antisemiter. Faran är att det flitiga smutskastandet över partilinjerna medför att samtalsklimatet förgiftas för mycket lång tid framöver, och de som verkligen är offer för antisemitism blir de verkliga förlorarna på ordkriget.

Antisemitism finns såväl i och kring Sverigedemokraterna som i och omkring Vänsterpartiet som i och kring Socialdemokraterna.

Antisemitismen är något mindre i och kring Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet.

Den finns nästan inte alls i och omkring Liberalerna och detsamma gäller Miljöpartiet.

Men inget av dessa Riksdagspartier är antisemitiska som partier, och detsamma gäller förstås även deras partiledare.

Att vissa av partierna är mer eller mindre kritiska till till staten Israel handlar mer om hur man ser på Israels politiska ledning, än om att man hatar judar.
Förr, när Israels politiska majoritet var av mer europeisk socialdemokratisk typ, var t ex (s) mer positiva till Israel än idag.

Men återigen. Att som man ibland hör från i bl a sociala medier, att s-ledaren Magdalena Andersson skulle vara antisemit är bara korkat.

Och, som vissa företrädare för (s) och (v) trumpetar, att Ebba Busch eller Jimmie Åkesson skulle vara antisemiter är inte ett dugg bättre.
Det urholkar begreppet antisemitism och gör det svårare att hantera det verkliga problemet.

Antisemitismen i och kring de politiska partierna måste givetvis bekämpas av respektive parti.

 Men inga, framför allt inte de som är de verkliga offren för antisemitismen, de svenska judar som får allt svårare att leva i det land där de och deras släkt fötts, växt upp och bidragit till samhällets välstånd, tjänar på att vi andra slår varann i huvet för att plocka billiga politiska poäng.

Jag nämner inte namn. Ni vet själva vilka ni är.
Ge bara fan i att använda begreppet antisemitism som stenar att kasta på varandra.

Sluta med att försöka vinna framtida val på en stor tragedi!
Var bättre än så!



Omtumlande minst sagt

Hej @AIKfotboll

Flera i truppen, spelare och ledare har skrivit på det Israelfientliga, i praktiken antisemitiska kändisuppropet #vikräver. Ingen av dem har ångrat sig offentligt.

Jag har därför beslutat att inte förnya mitt årskort så länge dessa representerar AIK.


Så skrev jag den 6 november på X/Twitter. Det var ett öppet brev till AIK Fotboll, och därmed till de aktiva aik:are* som skrivit under det numera famösa kändisuppropet. 

Anledningen till att jag skrev det, var att uppropet var så ensidigt riktat emot Israel som just hade upplevt den värsta pogromen sen andra världskriget.

Föga anade jag då vilket genomslag mitt twitterinlägg skulle bli upphov till.


En twitterbomb, typ

Inom några timmar hade hundratals gillat det, eller inte gillat det och kommenterat vad jag skrivit.

Innan sju timmar hade gått var siffran för gilla över 1000 och tråden tog aldrig slut, kändes det som. Den bara växte och växte.


Jag hade redan från början bestämt mig för att jag skulle svara på alla kommentarer som höll en acceptabelt god ton, så flera timmar gick åt till bara det.


Jag är inte van vid sån uppståndelse på sociala medier. Som mest brukar mina inlägg gillas av några få och kommenteras av ännu färre. De flesta av mina följare har aldrig med ett tecken uppmärksammat något jag skrivit, än mindre kommenterat nåt.


Till slut kände jag att jag inte orkade mer och raderade inlägget. Men jag ångrade mig och lade ut det igen. Då hade den värsta stormen lagt sig.

Men inte helt.


Bara ett exempel

I morse, den 7 nobember, när jag loggade in på Twitter, såg jag att en av dem som gillat och RT:at mitt inlägg, @annalenalo hade fått frågan:

"Du vill alltså att civila ska dö?" från @barludde, en av alla anonyma som det kryllar av på Twitter.

"Ser att han raderat och kan bara gissa varför, svarade @annalenalo (som likt mig inte är anonym på Twitter). ”Men det stod ingenting sådant och om du frågar mig så är jag självklart emot civila offer på båda sidor"


Jag kände att det trots allt behövdes lite mer besvarande från min sida och skrev:

"Hej @annalenalo o @barludde

Anledningen till att inlägget först togs bort, var att reaktionerna, såväl de positiva som de negativa blev så enorma. Fler än 1000 gilla på några timmar, och jag fick sitta bunden hela kvällen för besvara de av de negativt kritiska som höll en tillräckligt god ton för att besvaras.

Jag är inte van vid såna stormar. Det var nästan fysiskt omtumlande, men efter ett tag ångrade jag mig och lade ut det igen.


Och, @barludde ingen som jag läst på Twitter vill att människor ska dödas, varken civila eller andra.

Jo, förresten, fel av mig.

Terrorister som Hamas vill döda civila. Det var det mitt inlägg handlade om.


När #VIKRÄVER skrevs hade liken efter de brutalt mördade i Hamasmassakern på 1400 civila israeler knappt hunnit kallna, och nästan 250, varav många små barn som hade sett sina föräldrar slaktas, hade tagits som gisslan in i Gaza.

Men inte ett ord, inte ett spår av detta i #VIKRÄVER.
Som om det inte hade hänt."


Helt obegripligt
Men det hade ju hänt. Och det som hade hänt var obeskrivligt grymt, brutalt, sadistiskt.

Jag förstår inte hur så många, ja ens nån kunde skriva under ett så ensidigt upprop mot Israel utan en tanke på hur det hela startade.

Jag förstår inte hur så många inte tänkte en sekund på varför Hamas hellre låter bomberna falla över de som bor i Gaza än släpper den tillfångatagna gisslan.

Jag förstår inte hur man har mage att kräva att Israel lägger ned sina vapen, när alla vet att Hamas aldrig skulle lägga ned vapnen, inte ens efter ett upprop från den svenska halvkändisvärlden.

Hamas är av den sorten som mer hatar judar och staten Israel än de älskar sina barn, som de håller framför sig som sköldar.

Och a propå det
Hamas, liksom många islamister, hatar också dig och mig för det sekulära, demokratiska liv vi vill leva.
Ingen går säker.
Inte ens glada fotbollsfans i gulblåa landslagströjor i Bryssel.


Israel då
Att det finns stor anledning för Israel att göra mycket ogjort i bland annat bosättarpolitiken är helt rätt, inte tu tal om det. Men det rättfärdigar inte vissa palestinska gruppers (som t ex Hamas) mål och  metoder.


Slutligen
Till dem som kommenterat mitt öppna twitterbrev till AIK Fotboll ungefär så här:
”Idiot! Arenan kommer inte att sakna dig".
Jag förstår det.
Men jag kommer att sakna arenan.


🔹


Läs även gärna

Susanna Birgersson i Expressen: Hör ni ekot från kristallnatten?

Alice Teodorescu Måwe i DN: Var är de direktsända galorna?


*Fotnot

Aktiva aik:are som skrev under uppropet #vikräver:

Henok Goitom, bitr tränare

John Guidetti

Alexander Milosevic, lagkapten

Kristoffer Nordfeldt

Sotirios Papagiannopoulos

Anton Saletros



0 kommentarer | Skriv en kommentar

En dag på vårdcentralen

Häromdan träffade jag åter en ny läkare på den vårdcentral som jag är listad hos och besöker då och då.
Då jag går dit endast vid behov, alltså mer eller mindre akut, träffar jag nästan aldrig min husläkare, den läkare jag har listat mig hos, utan nästan bara andra.

Då det är en viss omsättning i personalen på min vårdcentral är det ofta nya och obekanta ansikten jag möter.
Vi kan kalla läkaren den här gången för Amir, fast han heter egentligen nåt annat.

Anledningen till mitt besök den här gången var att jag då och då får kramp i matstrupen. För det mesta är det bara en svag känsla. ibland lite mer besvärande men det går oftast att fixa genom att tvinga ned ett glas vatten. Men då och då är det betydligt värre.
Det händer då och då att det inte räcker med ett glas vatten, eller två. I värsta fall drar strupen ihop sig så pass att jag för en stund inte kan dra in luft i lungorna.

Andningssvårigheterna brukar släppa efter en stund, typ en halv minut, men det är mycket obehagligt, inte bara för mig utan också för kära hustrun.
Jag har haft dessa problem i minst 25 år, vad jag kommer ihåg, men besvären har blivit värre de senaste åren. Och allra värst var det ett par dagar innan jag kontaktade vårdcentralen.

Nå till saken.
Amir var mycket vänlig och förhörde sig om anledningen till mitt besök. Sen ville han veta min vikt och jag tänkte, okej, och klev upp på vågen. Sen lyssnade han på mina lungor och klämde lite här och var och så långt var jag med. Så brukar det gå till.
Men sen blev det lite konstigt.

För sen ville Amir veta om jag röker, och jag sa att ja i yngre dagar, och då ville han veta när och hur länge då. Och sen förhördes jag om hur mycket alkohol jag dricker varje vecka.

Sen gicks min medicinlista igenom. "Hur många mediciner tar du?"
"Fyra", sa jag.
"Men du har ju ett tjugotal mediciner här", sa Amir och började räkna upp dem från tidernas begynnelse, och han lät lite som att han tyckte att jag var nån slags medicinjunkie. "Morfin till exempel"?

Det är sant att jag för drygt två år sen, under ett par veckor i hemmet intog morfintabletter efter en höftledsoperation, vilket bör ha framgått av min journal och vilket jag berättade, men förhöret fortsatte med den ena medicinen efter den andra. Flera av dem var kopplade och daterade till min nya höftled.
Osv.
Osv.
Historien skulle kunna bli betydligt längre, men jag stannar där.

Till slut blev vi klara med min kramphistoria och jag fick en remiss till att kolla strupen och magsäcken.
Sen, när jag ville snabbfråga om ett helt annat litet akut problem, så var det stopp och belägg.
"Det hinner jag inte", sa Amir och därmed var det slut för idag, tack för idag.

Vi hade lätt hunnit med en hel drös av snabbfrågor, om han hade koncentrerat sig till det jag kommit dit för, i stället för att hålla på med en massa annat. 

Att jag är varken kraftigt överviktig fet eller för mager, borde han ha kunnat se redan när jag klev in genom dörren. Liksom att jag inte häller i mig sprit från bittida till sent. Till en sån diagnos behövs varken våg eller tredje graden.

För även om jag skulle dricka sprit från bittida till sent sju dagar i vecken, så skulle han knappast fått ett annat svar än det han fick, tja, typ några glas vin i veckan.

Det var ett märkligt läkarbesök. Inte så att Amir inte tar sitt läkarejobb på fullt allvar, det gör han helt klart, utan mer hur han tar sitt jobb på fullt allvar.

Ibland behöver man faktiskt inte se hela patienten, som det brukar heta. Det räcker oftast, i alla fall om det är ett tidsbegränsat akutbesök, att bara ta patientens akuta behov på fullt allvar.

Hela patienten klarar sig oftast ändå på egen hand, tack så hemskt mycket.

Sen, när jag kom ut från Kallhälls Nya Vårdcentral, kände jag att hade det funnits nån annan vårdcentral i närheten, så hade jag skrivit mig där på stubinen.
Vilket jag ju förstås ändå inte kommer att göra.
Men känslan.


Oj, jag har blivit med gallerist



Plötsligt händer det
För ett tid sen hade jag kontakt med Galleri Mats Bergman som ville ha några av mina bilder till sitt online-galleri.
Jag blev förstås glad för det. Ett litet kvitto på att jag inte har varit helt fel ute i mitt fotografiska liv.

Ett fotoliv som började på allvar 1967 på Christer Strömholms Fotoskolan* och därefter på Dramatiska Institutets linje för filmfotografi.

Bilderna som Mats Bergman var intresserad av är de tre i serien Manhattan Memories, som jag tog vid ett besök i New York, sensommaren 2015 och har jobbat med i datorn sen dess.
Bilden ovan är en av dem.

Sen gick veckorna. Det gick månader faktiskt. Och jag tänkte att Mats Bergman har väl ångrat sig, eller så har han tagit långsemester eller blivit sjuk eller nåt.

Men så, nästan tre och en halv månad efter vår första kontakt, fick jag ett mejl från galleristen!
"Nu håller vi på att lägga in dina bilder på hemsidan. Vad var det för priser vi hade talat om?"

Sen gick det ytterligare en tid, men nu ligger de där. Och jag finns med 
i gott sällskap i raden av konstnärer  Och det känns ju inte så dumt.

Inte för att jag tror att jag kommer att bli rik och berömd. För det är sannolikheten väldigt liten.
Men det känns ändå som ett litet erkännande.
Som ett tröstpris på ålderns höst.

🔹

Galleri Mats Bergman, som för ett par år sen av tidningen Elle utsågs till bästa galleri online, har också fysiska konstgallerier i Karlstad och Stockholm.

• Manhattan Memories på Galleri Mats Bergman 
• Samma bilder och mer info om dem här på Dagsnoteringar
Christer Strömholm och jag 



Watergate, Lassie och jag

Första augustikvällen i år reprissände SVT en utmärkt dokumentär om Richard Millhouse Nixons sista tid som USA:s president.
Watergate, ni vet. Skandalen som fick presidenten att kasta in handduken och avgå för undgå riksrätt.
Tänk! 1972. Det är drygt 50 år sen.

Det ni inte vet, är att jag, om än flyktigt har träffat en av dem som låg bakom det hela, Gordon Liddy.

Liddy var jurist och FBI-agent och arbetade för Vita Huset i samband med Nixons återvalskampanj 1972.
Tillsammans med  Howard Hunt 
som också var FBI-agent planerade han inbrottet i Demokraternas huvudkvarter på Watergatehotellet.
De och flera andra dömdes sen till fängelse för tilltaget. Liddy dömdes till ett tjugoårigt fängelsestraff för stämpling,
inbrott och avlyssning, ett normalt svenskt 
livstidsstraff. Han släpptes ut efter fyra och ett halvt år.


Det var en ren tillfällighet att våra vägar korsades i Los Angeles för nästan 25 år sen. Jag var då anställd på Sveriges Radio och deltog 
i en gruppresa till en konferens för amerikanska radiostationer för att titta på redaktionella datasystem för radiostationer.

Jag tillhörde inte SR-gruppens kärna, snarare dess periferi, så förutom den digitala nyfikenheten fanns också tid för annat. Jag strövade lite omkring i kongresslokalerna, där det på olika håll direktsändes radioprogram.
I ett hörn i  byggnadens entré 
satt en person som jag tyckte mig känna igen, med hörlurar på huvudet och pratade in i en mikrofon.

Jag har så länge jag minns haft lite svårt för att komma ihåg namn, men jag glömmer aldrig ett ansikte. Och det var likadant den här gången. Så det  tog en 15-20 sekunder, kanske halv minut innan jag kom på vem det var.
Det var Gordon Liddy.

Jag kunde förstås inte låta tillfället gå mig förbi, så när han tillfälligt tog av sig hörlurarna, gick jag snabbt fram och frågade, "
Mr Liddy?"
Han tittade upp och sa lite tvekande, "Yes?"
Jag berättade kort vem jag var, och att jag känt igen honom, och sa, ”How are You?"
"Just fine”, sa han artigt men lite förvånat. "How are You?"
Sen tog han på sig hörlurarna igen, och jag log och sa, "Nice talking to you” och gick min väg.
Han undrade säkert vad jag var för ett fån, men det är sånt man får ta.
Och när allt kommer kring, så var hans tokerier ytterligare 25 år tidigare svåra att slå. 

Så. Mission acomplished. 
Jag hade träffat Lassie typ, 
i megaformat.

Och jag sa ju det, eller hur.
Träffat flyktigt.
Väldigt flyktigt.
Flyktigare finns nästan inte.

🔹

PS
Gordon Liddy dog i mars 2010, nyss fylla 81 år. I samma ålder då som jag är i nu, dvs nyss fyllda 81.
Men där upphör likheterna. Jag sprattlar fortfarande.




0 kommentarer | Skriv en kommentar

Den heliga rätten att häda



Jag gick fram 1956
Jag blev 14 år den sommaren och mina föräldrar hade köpt mig min första kostym i livet till högtiden och en klocka i konfirmationspresent. Det var en Tissot som var ett respektabelt schweiziskt märke, om än inte ett av de allra dyraste.

Bägge mina föräldrar arbetade, min far som grafiker/sättare och min mor sydde kablar till telefonväxlar för LM Eriksson.
Vi var alltså inte fattiga, men kostym och klocka var förstås ändå en ekonomisk belastning för dem.

Ingen av mina föräldrar trodde på Gud, eller nån gud över huvud taget, och inte jag heller, men att konfirmeras var nåt man bara gjorde. Det var inget man ifrågasatte.
Al
la mina kompisar gjorde det, och då gjorde jag det också.
Så vi gick fram till altaret i Spånga Kyrka, mottog nattvarden och konfirmerade vår tro på Gud.

Jag gick ur 1968
12 år senare gjorde jag slag i saken och lämnade Svenska Kyrkan. Jag hade ju länge, även när jag gick fram, varit agnostiker vad gudar beträffar, men bestämde mig slutligen för att det inte finns nåt som tyder på nån gudlig existens.
Krig och politik pekade för mig snarare på raka motsatsen.

Du skall icke häda
Då, på 60-talet var det fortfarande straffbart att häda, dvs att offentligen smäda det som står i Bibeln, och förstås framför allt Nya Testamentet. Vi hade ju då fortfarande en statskyrka, en rest från det medeltida Sverige, då religionskrigen rasade och Gustav II Adolf med flera härjade utomlands i religionens och ärans namn.

Men 1970, togs den s k hädelseparagrafen bort ur lagboken och kyrkan skiljdes så småningom från staten.
Mer eller mindre i alla fall.
De flesta politiska partier klamrar sig fortfarande, 50 år senare, kvar för att utöva politik inom kyrkans väggar.
Hur som helst blev luften på området då mycket lättare att andas.
Livet blev liberalare att leva.

Det var då
Nu börjar dock luftmolekylerna att förtätas igen. Men nu kommer hotet mot friheten från religion primärt från annat håll, från Islam.
Det är de muslimska länderna och de svenska muslimerna som nu vill påtvinga västvärlden ett förbud att häda och smäda Islams grunder och grundare.
Och Sverige har blivit den utvalda måltavlan.

I andra hand deltar dock även företrädare för kristenheten, såväl Svenska Kyrkan som den katolska med Påven i spetsen i kampanjen, även om de inte personligen stormar svenska ambassader, inte själva målar den svenska flaggan i toalettskålar eller hotar med mord och våldsdåd mot svenskar och allt svenskt.

Underkastelsekrav
Men de kräver alla, islamister som kristenister respekt och vördnad för religiösa statuter och att förändringar i denna riktning införs i svensk grundlag.
De kräver, Ayatollor som ärkebispar som påven i Rom, i praktiken ett återinförande av hädelseparagrafen.

Det står mig upp i halsen
Vi skriver år 2023 och ett antal svenskfödda vuxna människor, några av dem återkommande, etablerade åsiktsmaskiner i radio och teve, kräver i ett gemensamt debattinlägg i Dagens Nyheter mer respekt för Islam.

De som undertecknat uppropet kräver respekt för en religion, vars utövare bland annat vill avrätta homosexuella, kasta dem från taken eller hänga dem i mobilkranar.

De begär respekt för utövare av en religion som piskar kvinnor offentligt om kvinnorna har gjort nåt haram som inte passar omgivningen.
Obs, om kvinnorna har tur.
Har kvinnorna otur blir de stenade till döds.
(Läs gärna på vad stening innebär! Och passa dig djävligt noga för att inte vara Halal i islamisters sällskap!)

Visst bör man vara snäll
Jag tycker absolut inte att man ska förolämpa andra människor. Det gäller deras religion eller deras åsikter i annat, eller hur de ser ut. Om de är överviktiga eller magra, eller vilken hudfärg de har fötts med. Om de är höger- eller vänsterhänta eller politiskt höger eller vänster.

Jag försvarar absolut inte bränningar av Koranen, eller andra religiösa skrifter, eller skrifter över huvud taget. Sånt är bara urbota dumt och leder ingenvart.

Men om nån komplett idiot ändå vill göra det,
finns det inget som helst försvar för de reaktioner som sådana händelser har gett upphov till eller som det framförs hot om.

Det finns heller inget som helst försvar för de tokar i kristenheten, politiken, kultursfären eller annat samhällsområde som löper med i hetsen mot Sveriges totala, grundlagsskyddade frihet från religiöst förtryck.
Denna rätt är något av det allra viktigaste som vårt moderna land har burit fram. Inte sällan under svåra värkar.


Rätten att häda är helig för mig.
Yttrandefrihetens lov är min heliga skrift.

🔹

BTW
Jo, konfirmationskostymen. Jag växte snabbt ur den och det var faktiskt enda gången jag använde den.
Så kan det gå.
Klockan hade jag däremot i många år därefter.



Självbiografiskt på bloggen

Här har jag samlat texter på Dagsnoteringar som är mer eller mindre självbiografiska. 

• Alla mina bilar och jag
• Alla mina katter och jag
• Anna Lindh och jag
• Christer Strömholm och jag, 1
• Christer Strömholm och jag, 2 
• Den heliga rätten att häda
• Den sydamerikanske gangstern och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Göran, AIK och jag
• Israel och jag
• Kronprinsessan och jag
• Oj, jag har blivit med gallerist 
• Paddorna och jag
Yassir Arafat och jag
Watergate, Lassie och jag 
• Året då jag öppnade korpgluggarna


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Spridda skurar v. 25

Så har det skjutits igen
Den här gången i Gottsunda. En 14-årig pojke har skjutits i benet, och polisen ”tror inte att pojken är den egentliga måltavlan”.

Man ska tydligen passa sig dj-gt noga för att befinna på ”fel plats vid fel tillfälle”, om man får citera Polisen. Annars kan det gå riktigt dj-a illa.
Och illa går det nästan vareviga dag numera.

Det skulle förstås vara utomordentligt bra att veta var det finns nån rätt plats vid felaktiga tillfällen?
Borde finnas nån mobilapp för detta.


🔹


Matchfacit

21/6. Att Österrike vann mot Sverige var inte direkt överraskande. Backlinjen hängde inte alls med i de österrikiska attackerna. Det var snarare siffrorna 2-0 som något höjde ögonbrynen.
Hade inte Robin Olsen storspelat i målet, kunde det ha blivit 5-0, eller mer.

(Texten nedan skrevs ett par dagar före matchen.)

Albin Ekdal har slitit hårt under många år som mittfältare i det svenska landslaget och ska ha kredit och ära för det. Och visst, utan honom hade det säkert gått ännu sämre än det gjort … men ändå. 

Att en kille som endast spelat för lag i eller utanför Sverige som inte klarat sig kvar i sina respektive serier är så pass viktig för det svenska landslaget,  som Dagens Nyheter skriver (18/6 2023), säger tyvärr en del om kvaliteten på det svenska herrlandslaget.

Albin Ekdal är förstås en trevlig kille, och man hade ju givetvis önskat honom en ännu bättre fotbollskarriär, men nu är det som det är. Och nu är det som det är med också det svenska landslaget i fotboll. Ja, med svensk fotboll.

Även om vi har haft enstaka riktiga världsstjärnor, ja ni vet vilka, så hänger vi normalt inte med i de högsta sammanhangen, i den högsta internationella fotbollsligan.
Vi får för det mesta vara glada om vi nätt och jämnt kvalar in till ett VM- eller EM-slutspel för att där i bästa fall klara oss vidare från gruppspelet till en åttondelsfinal. Och sen stopp.
Undantagen har varit så få att de snarast bekräftar regeln.

Det här är förstås inte alls Albin Ekdals fel, lika lite som nån annan spelares individuella fel.
Det är bara så det är.
Vad beror det på?
Ja, du ...

Johan Esk har kort beskrivit problemet rätt bra i Dagens Nyheter:
https://www.dn.se/sport/johan-esk-ett-missat-em-ar-priset-for-det-fotbollsland-sverige-vill-vara/

Helt a propå
Här är de lag som Albin Ekdal varit med om att spela ur och ned från sina respektive förstaligor: Brommapojkarna, Siena, Cagliari, Hamburg och Spezia.
Men återigen. Det är inte Albin Ekdals fel att Sverige inte kommer att gå vidare till EM-slutspelet.

🔹

PissdumtLiberalerna.
Marabouparken har inte ett smack med företaget Mondelez att göra. Parken är en rest från den tiden då Marabou var ett helsvenskt företag och hade sin tillverkning i Sundbyberg. Dåvarande ägarna byggde parken som en rekreationsplats för sina anställda och för Sundbybergsborna.

Att som solidaritetsyttring med Ukraina byta namn på parken skulle få noll effekt på krigsutvecklingen, men skulle radera en viktig del av Sumpans historia.

Idén är faktiskt lika urbota dum som om man skulle få för sig att av nämnda skäl förbjuda maraboustorkar.

Mitt förslag till Liberalerna är 
att ni i stället byter namn på ert oppositionsråd i Sundbyberg!


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Spridda skurar v. 24

Kommer ni ihåg Tusenskönetävlingen* innan Märta Stenevi tog över i Mp? Det var i stort sett bara baddräktsparaden som saknades.
Nu väntar vi förstås på motsvarande spektakel inför vem som ska ta över som språkrör efter Per Bolund.

Klart att vi vill se kandidaterna till manligt språkrör på samma trevliga sätt. Nyrakade med pomada i håret och uppiffade i bästa gå-bort-kostymen. Gärna i nåt respektingivande pampigt sammanhang.
Blankputsade skor förstås.
Självklart ska de också ut på partiturné. Fattas bara. Medlemmarna ska få vad de tål.

För egen del hade jag gärna sett att radarparet Bolund & Stenevi hade fortsatt att leda Mp tillsammans. Det har ju gått bra hittills.
Om man säger så.

🔹

Kommer inte runt Erdogan
Hur vi än vrider och vänder oss inför Natomedlemskapet, stiftar lagar och har oss, så vänder storturken ryggen till oss och: ”Nej, nej! Räcker inte, vill ha mer! Vill ha mycket mer!”

Börjar kännas som att det är dags för två parallella Nato-allianser. Ett Nato med Turkiet (och ev Ungern) samt ett Nato med Sverige.
Eller om det inte går, vilket det ju så klart inte gör, att Sverige skriver särskilda bilaterala försvarsavtal med de Natoländer som står ut med oss.

Det kan möjligen svida lite i den folkligt patriotiska självkänslan, men den svedan får vi väl ta.
Man kan ju inte hela tiden vara bäst i världen överallt.

I blomlådan just nu(bl a). Nemesia Strumosa. Finns i olika färger och färgkombinationer. Tacksam blomma. Lite vatten bara, så svämmar den över.

🔹

Fotnot
* Årets Tusensköna, en återkommande skönhetstävling på nöjespalatset Nalen, när det begav sig. Ni som minns, ni minns?

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Spridda skurar v. 23

A propå Benzema m fl.
Jag fattar inte hur det rör sig i huvet på dessa fotbollsspelare som tjänat flera 100-tals miljoner  i sina karriärer som stjärnor i absoluta topplag, och som sen kör en sista vända i skitländer som t ex Saudiarabien.
Skitländer vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter.

Som nu senast fransosen Karim Benzema som kommer att kunna slanta in två miljarder om året efter att ha lämnat Real Madrid och som alldeles nyss 
Cristiano Ronaldo som redan slantar in så mycket han bara kan i Saudi.

Att kvartsstjärnor som till exempel svenskarna Nabil Bahoui och 
Robin Quaison, som nästan ingen i världen vet vilka de är, gör en vända där är något lite lite mer förlåtligt. Eller begripligt i alla fall.
De har ju inte så jättemycket över, när de har slutamorterat sina lyxbilar och villor.

Men toppstjärnorna! De som har lyst upp hela fotbollshimlen och varit idoler för miljoners miljoner unga och gamla.
Fullständigt obegripligt.
De behöver ju inte pengarna alls. De är redan stormrika. I alla fall styv kulingrika, om man jämför dem med deras nya arbetsgivare.
Och nån ytterligare fotbollsära för dem finns över huvud taget inte att hämta hem från Saudi.
Vanära snarare.
Skämmigt i kvadrat.
Öken.
 


A propå samtiden

Män i drag är haut couture på såväl bibliotek som Dramatenscen och trendar hårt på Twitter. Ett chict och politiskt helt korrekt föredöme för gammal som ung.
Miss Busty och Miss Shameless, på bilden 
ovan, har till och med fått pris av RFSU för sina gärningar.
Så det så.

Men skampåle, social stegling, blytung fotboja för den som tycker illa därom.

Vuxna män i kortbyxor bör däremot helst inte alls visa sig på stan, eller på bibliotek. Ty shorts på män är fult, har jag fått mig föreläst i medierna. Det rasas mot vuxna män i shorts.
Shorts är småpojkskläder.
Omanligt, minst sagt.
Så det så.

(Nej då. Jag tror inte alls att barn, de flesta av dem i alla fall, får livslånga men av att höra och se tantfarbröder läsa sagor.
Men jag förstår inte varför det är så viktigt för det kulturvänstra Sverige att farbrortanterna ska göra det.)

🔹

A propå incels
Män som är sexiga nog att ligga med kan inte steka pannkakor. Och de män som kan steka pannkakor är inte sexiga nog att ligga med, om jag förstått DN-krönikörskan Hanna Hellquist rätt.
Hon har nämligen så ruttnat på att ligga först och steka pannkakor sen, att hon måste skriva av sig det i tidningen.
Förr i tiden låg man först och rökte en cigg sen. Pankisar är en för mig helt ny variant.
Ack ja, man kan inte få allt.
Surt.

Men allra värst och surt är det förstås för de män som kan steka pannkakor och därför hamnar på överblivna kartan, vad ligga beträffar.
En del får inte ens hälften.
Surt det med.

🔹

Skiljetecken
Jo, det här med att skriva Punkt! efter en punkt i en text, för att understryka nåt man redan har slagit fast med hammare och spik, har blivit allt vanligare.
Men varför gör man så, om man tror på 
att den argumentation man har satt på pränt verkligen håller?
Vad betyder detta språkliga ofog, egentligen? Frågetecken!


I valet och kvalet

Post scriptum
Det blev i praktiken inte ens en tummetott av påföljd för Jamal E-Haj, efter att han trotsat s-ledningens uppmaning att inte delta i det famösa Palestinamötet, på grund av Hamaskopplingen till minst en av deltagarna.


Att fram till åtminstone årsskiftet (”sen får vi se”) inte få utöva ett suppleantuppdrag, som han hittills i praktiken ändå inte utövat särskilt ivrigt, kan ju knappast beskrivas som hårda tag.
Mer lågaffektivt bemötande, typ saft och bullar.


Men vägen till bullarna har tydligen ändå varit påfrestande för Jamal El-Haj, för så här kommenterade han själv sitt så kallade Hamasgate:

- Jag beklagar att mitt parti satte mig i en position som tvingade mig att välja mellan partiet, mitt folk och min familj.


Ergo
Jamal El-Haj valde Palestina före Sverige, 
Hamas (som vill driva Israel med befolkning och allt ut i Medelhavet, med våld om så skulle behövas) före PLO och slutligen sin familj före sitt parti.

Och, måste man väl konstatera, Magdalena Andersson och (s) valde Jamal före politisk anständighet.


Så då så. El-Haj har alltså (inte) fått sitt straff, och han har som sig bör fått gråta i medierna.

Klappat och klart.

Lack och sigill.


Tack SVT med flera, för att ni inte gjorde misstaget att blåsa upp Hamasgate till några som helst proportioner. Ni gjorde en helt korrekt analys.

Det blev ju inte ens en tummetott.
Det bidde ingenting.


Självbiografiskt
Yassir Arafat och jag
Alla mina bilar och jag 
Kort resumé, 1942 
Den sydamerikanske gangstern och jag
Alla mina katter och jag
Kronprinsessan och jag
Göran, AIK och jag
Anna Lindh och jag
Gunnar Sträng och jag
Paddorna och jag 



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Yassir Arafat och jag



2023
En s-riksdagsledamot, Jamal El-Haj har väckt bestörtning och uppståndelse
efter att ha deltagit i en konferens där han kramat om en förmodad Hamasprofil. Och krav ställs nu på (s) att kicka honom från Riksdagens utrikesutskott och utesluta honom från partiet.

Vi som varit förr är inte särskilt förvånade.

Det kryllar av v- och s-väljare i de s k orterna kring alla större städer i landet, ja kryllar av partimedlemmar. Och det är väl inte helt orimligt att dessa väljare också får sina förtroendevalda representanter, som här Jamal El-Haj.
Det som däremot är märkligt, är att partierna har så dålig koll på vad dessa 
förtroendevalda representanter står för. Hur dålig koll man tillåter sig att ha, och därmed riskera skandaler på halsen, bara för att suga upp röster i förorterna.
Hur blev det så här? Och när?

Tänk Sten Andersson!
Eller kanske rättare, Olof Palme. För det var med Olof Palme, som rätt ny partiordförande, som Socialdemokraterna på allvar tog steget ut i den revolutionsromantiska världen.

Även om det var under 50- och 60-talen som de europeiska ländernas kolonier på allvar slet sig loss från sina forna herrar, så var det under slutet av 60-talet (typ 1968) och 70-talet som de varma relationerna uppstod på allvar mellan (s) och länder som Kuba, Vietnam och Nicaragua. Och inte minst till rörelser med muslimska förtecken, som PLO.

PLO var då en terrorist- och befrielserörelse av annorlunda slag. Den slogs inte mot forna koloniherrar utan mot staten Israels existens, och slogs med alla medel, ska väl tilläggas.
Plo hade sitt högkvarter i Tunis och
stöddes ekonomiskt av alla de arabstater som gång på gång försökt utradera Israel från Jordens yta men i stället själva fått rejält på nöten.

Olof Palme hade dock mycket då, så en hel del av relationerna till de olika befrielserörelserna hanterades av herrar kabinettssekreteraren Pierre Schori och först partisekreteraren och sen utrikesministern Sten Andersson.
Andersson skötte framför allt relationerna till PLO och Schori skötte revolutionerna i mellan- och sydamerika. Ungefär så.

Sten Andersson trivdes som fisken i vattnet, när han fick skaka hand, kramas och dinera med världsledare, oavsett hur mycket blod de hade på sina händer. Och när det gäller just PLO-ledaren Yassir Arafats händer, är uttrycket blod på händerna ovanligt träffande.
Det fanns i stort sett inga metoder som PLO inte använt för att uppnå sitt och arabländernas mål som var att driva ut alla judar från det forna storPalestina i Medelhavet. Och är väl fortfarande, i alla fall delar av PLO.
”Palestina, from the river to the sea”.

 


1988
Så trevligt tyckte Sten Andersson det var att träffa Yassir Arafat, att den ärrade terrorbossen inbjöds till Stockholm för att tala till riksdagsledamöterna, dock inte till Riksdagen, utan i den tidigare andrakammmarsalen.

Jag var på den tiden, riksdagsreporter för  Sveriges Radio/P4 och befann mig i den s k banksalen, dvs entrén i Riksdagshuset, när Yassir Arafat med följe kom in, klädd som på bilden ovan. Applåder och hurrarop följde honom, där han storleende gick genom salen. Vinkade lite tillbaka med handen.

- Vad applåderar de för, sa jag till Peter Block som stod bredvid mig. Han var personlig sekreterare till Gudrun Schyman, då partiledare för (v).
- Det är ju Yassir Arafat, sa han.
- Jo, jag ser det, sa jag. Men varför applåderar de en terrorist?

Här ska väl sägas att det var mest (s)-tjänstemän och s-politiker som mötte den gamle terroristledaren med högljudda tillrop och klappande händer. Mottagningskommittén.

Nu är PLO inte fullt så terroristiskt längre. Sitter tungt i Ramallah och släpper loss nån intifada då och då, och det mer våldsamma arvet från det gamla PLO har övertagits av avhopparna i Hamas, även om just flygkapningar inte längre tar så stor plats på deras terroristiska meny.
Men terroristklassade är de, Hamas, av såväl EU som Nato som många länder som t ex Sverige.

Tillbaka till nutiden
Att det då väcker viss uppmärksamhet att en svensk riksdagsledamot deltar i en konferens tillsammans med och kramar representanter för Hamas är inte så konstigt.

Men att (s) skulle utesluta Jamal El-Haj, som många ickesossar nu kräver, och förmodligen även en eller annan sosse med nävarna ifickan, är inte oproblematiskt och kommer inte att ske.
Jamal El-Haj fullföljer ju egentligen bara en socialdemokratisk idétradition från Olof Palme, om än i praktiken byggd av Sten Andersson.
En uteslutning av El-Haj skulle sannolikt kosta Socialdemokraterna många sköna muslimska röster.
Kanske till och med makten i Malmö kommun, arbetarrörelsens vagga.

🔹

Självbiografiskt
Alla mina bilar och jag 
Kort resumé, 1942 
Den sydamerikanske gangstern och jag
Alla mina katter och jag
Kronprinsessan och jag
Göran, AIK och jag
Anna Lindh och jag
Gunnar Sträng och jag
Paddorna och jag 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Inte alls pin hole


Pin hole-fotografi
har länge fascinerat mig, och jag kollar ofta sidor som visar såna bilder. Det är nåt visst med hur ögat liksom sugs in mot motivet.

Pin hole-fotograferande är att söka sig tillbaka till fotografins ursprung med Camera Obscura, det mörka rummet i vilket man via ett mycket litet hål i en vägg projicerar världen utanför på den motsatta väggen.

Den som läst noga förstår att bilden ovan, en Magnolia utanför vår port, inte har nåt som helst med världen utanför projicerad på nån vägg att göra, utan är fejk vad nålhålsfotografi beträffar.

Riktiga pinholefotografer, eller nålhållsfotografer på svenska, bygger själva sina kameror, även om det finns såna att köpa. också rätt billiga såna, men det har jag aldrig ens tänkt tanken på att göra.
Själva fotograferandet är för långsamt och krångligt för min smak. Lägg därtill framkallning av film och kopiering med tillhörande vätskeblaskande.




Dessutom har jag inte längre nåt mörkrum, då jag för mer än 20 år sen gick över till digital fotografi, vad gäller såväl kameror som bildbehandling
*.

Men det är ju alltså nåt visst med nålhålsbilder, så gissa mitt smil när jag hittade en ”pin holekamera” bland alla de mer eller mindre märkliga tilläggen till mobilkameraappen Hipstamatic.
Med den appen kan man alltså få en någorlunda nålhålsliknande effekt på bilderna via sin mobilkamera.
H
ur cool är inte det?

Inte ett dugg cool, invänder förstås old-school-nålhålsfotografen. Men det är ju lite som med gamla hundar och nymodigheter. 


Det är såna nålhålsbilder (typ) som visas på den här sidan. För även om jag inte är en särskilt ivrig fusknålhålare, så blir det en nån bild då och då, när andan faller på.

Bild nr 2 på den här sidan är min allra första nålhålsbild (typ). Den och Frassekatten, salig i åminnelse, vid sin matskål har först gjorts till svartvita bilder och därefter har de getts en sepiaaktig färgton.
 



Magnolian allra överst samt Kornettblomman ovan och Årets Pelargon nedan fick däremot behålla färgerna på.
Inte ett dugg old school med färg förstås, men som sagt, det är det ju inte fusknålhålsbilder över huvud taget, så …


Klicka gärna på dem för större bilder!

© Gunnar Hägg

Mer bildinfo 

Fotnot
* Bilderna har tagits med en iPhone och fotoappen Hipstamatic samt redigerats med appen Snapseed.

Några pin hole-länkar
• Vad är camera obscura? Kamera och Bild förklarar 
• pinhole.se har en mängd info och tips om pinholetekniken

Fler bilder
Från under horisonten
Fröhus, Kungsängslilja
Spår av liv
Manhattan Memories

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Möte i natten

  
 

Klicka för större bild!

Francisco och Wendy - ett möte i natten. 34.e Gatan, Manhattan, NY, tidig september 2015.

© Gunnar Hägg

Fler bilder
Manhattan Memories
Från under horisonten
Fröhus, Kungsängslilja
Spår av liv


Självbiografiskt

Alla mina bilar och jag 
Christer Strömholm och jag, 1
Christer Strömholm och jag, 2 
Kort resumé, 1942 
Den sydamerikanske gangstern och jag
Alla mina katter och jag
Kronprinsessan och jag
Göran, AIK och jag
Anna Lindh och jag
Gunnar Sträng och jag
Paddorna och jag 


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Manhattan Memories


 

 

 

Klicka på dem för större bilder!

Manhattan Memories är några bilder från New York, där jag tillåtit mig att bryta mot i stort sett alla vedertagna regler som finns för fotografering och bildredigering.
Min gamle fotolärare, Christer Strömholm* skulle vrida sig i sin grav om han visste. Eller skulle han kanske le lite i mjugg?

Bildfakta
Bild 1. Rusningstid, 34.e Gatan.
Bild 2. The Carousel, Central Park.

Bild 3. Sen kväll, 
34.e Gatan.

Bildformat: 34,55 x 59 cm.

© Gunnar Hägg

Christer Strömholm och jag
   Christer Strömholm och jag, 2


Fler bilder
• Från under horisonten
• Fröhus, Kungsängslilja 
• Spår av liv
• Inte alls pin hole

Mer bildinfo

Och sist, men inte minst
• Det har hänt grejer sen sist


   



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fröhus, Kungsängslilja


 

 

 


Klicka för större bilder!

Kungsängsliljor är lika gracilt vackra efter blomningen, när fröhusen har öppnats för fröna att flyga för vinden. Och betydligt intressantare, om du frågar mig.
Bildformat: 34,55 x 59 cm

© Gunnar Hägg




0 kommentarer | Skriv en kommentar

Från under horisonten


 


 

 

Klicka för större bilder!

”Det är vackrast när det skymmer”, skrev Pär Lagerkvist. När ljuset kommer från under horisonten, skulle man kunna tillägga. När det är nästan natt, eller nästan dag.

Bildformat 30 x 60 cm

© Gunnar Hägg


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Spår av liv


 

 

 

Klicka för större bilder!

Spår av liv var rubriken på en samling bilder jag visade för några år sen på biblioteken i Jakobsberg och i Kallhäll.
Från den samlingen har jag tagit ut tre bilder till den här lilla exposén. De är klotter som jag fotograferat och bearbetat digitalt.

Bildformat: 28 x 28 cm

© Gunnar Hägg


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om talegåvor och andra gåvor

Några tankar a propå Partiledaredebatten i Riksdagen i januari 2023.

Hatar verkligen att säga det, men Jimmie Åkesson sopar golvet rejält med de partiledare som tar replik på honom. I denna debatt handlade det om Magdalena Andersson, Nooshi Dadgostar och Märta Stenevi. Åtminstone s-ledaren borde väl ha inneburit lite tuggmotstånd, kan man tycka, men tyvärr nej, inte en chans.
Jag tror att alla andra partier önskar att Åkesson i stället företrädde deras respektive politik.

Samtidigt.  Johan Pehrsson bör nog avstå från att ta replik på andra talare. Han är en kul och folklig kille som gillar varmkorv, men han saknar förmågan att kunna prata fullt begripligt utan manuskript, och han klarar inte riktigt att i tal fullfölja en tänkt tanke från början till slut.
Phersson är i debatter ett problem för inte bara regeringen, utan framför allt för Liberalerna.

Avslutningen så. Det var Annie Lööfs sista debatt som partiledare, och hyllningarna och gåvorna från motståndarkompisarna visste inga partigränser.

Spa-dag med Nooshi Dadgostar i Nacka och allsvensk match mellan Mjällby och Värnamo på Listerlandet tillsammans med Jimmie Åkesson är bara ett par exempel.

Jag vet inte … hm … det har ju faktiskt kastats en del hårda ord mellan partiledarna då och då … så att … tja … men jo,  kanske lite fint ändå.
Att mötas som fiender och skiljas som vänner, oavsett.

Alla mina bilar


En gång på 70-talet, när jag för första gången körde en bil med automatväxel,  lovade jag till mig själv, att innan jag dör, ska jag ha haft en egen bil med automatväxel. Så blev det också, och det blev faktiskt två bilar med automatväxel, bägge av märket Renualt.
Den andra av dem syns på bilden ovan, en svart Clio.
Den blev också den förmodligen sista bilen i mitt liv, men mer om det sen ...

Bilen före Clion, också den med automatväxel, var en Renault Captur med orange kaross och gräddvitt tak.
Capturen var nog totalt sett den bästa bilen i vårt liv. Men vi har haft charmigare automobiler.
Häng med!

Ja, tänk att vi den senare delen av våra liv skulle fastna för Renaultbilar! Före den orangea Capturen hade vi en röd Clio av tidigare modell, och dessförinnan en stålgrå Clio av ännu tidigare modell.

Men sen, eller rättare dessförinnan, var det under flera år Fordar som gällde.
Och i backordning först tre modeller av Ford Focus, och en av dem en så kallad miljöbil, som förutom bensin gick att köra på etanol, ett koncept jag inte rekommenderar, för jisses vad törstig den bilen var.

Och före focusarna, en vinröd Ford Escort och en vit Ford Fiesta. Minnet sviker om vilken av dem som var den första eller senare, men jag tror Fiestan var sist (det hörs ju nästan på modellnamnet).

Och där lämnar vi fordarna. För innan de kom in i våra liv, hade vi ett par Volkswagen. Det här var för drygt 40 år sen och backar vi, blir den första av våra folkvagnar denna, ljust rödlila skönhet, en VW 1300.
Den ljusa skönheten till höger är ingen mindre än min kära hustru sen drygt 50 år.


Kärran, inte kära hustrun förstås, var inte ljust rödlila i färgen när vi köpte den. Då var den grå, i en trist tjänstemannanyans. Den var inte alls kul, så vi tittade på färgprover, bestämde oss och lämnade in den på en billackeringsfirma i Jakobsberg.
Lackjobbet kostade 4.000:- och var värt varenda krona, även om det var rätt mycket pengar då.
Bilden är förresten tagen på Gotland under en semestervecka med hela familjen i Lickershamn. Jag hade ett sommarvick på Ekot då, men slapp ifrån några dagar.

Bubblan var vår första gemensamma bil och den första av två gemensamma VW-modeller.
Den andra var en Golf, ett totalt charmlöst fordon. Inget kul alls att ha. Den rullade, men inte mycket mer än så. Inga vibbar där.

Annat var det med min allra första egna bil. Där var det charm och vibbar så det räckte och blev över.

Året var 1961, jag var nästan 19 år och jag kände att en sommarbil skulle sitta fint. Men kassan var inte välfylld, så jag tog mig till en stor bilskrot som fanns på den då övergivna Ulriksdals galoppbana.
Ulriksdalsgaloppen hade flytt Ulriksdal och blivit Täby Galopp. Numera har den flytt Täby och blivit Bro Park.
Ska bli intressant att se vart den galopperar nästa gång.

Där, på galoppbilskroten hittade jag en gammal Morris Minor Convertible.
Jag har ingen bild på just den skrotbilen, men jag hittade en på pricken likadan på nätet, om än lite blankare i lacken än min.


Den lilla morrisen var inte särskilt startvillig, tredskades rent av och batteriet var slut, men bilskrotaren satte i ett nytt batteri (nåja, nytt och nytt), och bogserade igång den med hjälp av en traktor.

Den startade och puttrade på fint, och allt utom höger körriktningsvisare fungerade.
Det var en sån där gammaldags körriktningsvisare med pil som inte ville fällas upp.
- Du får den för 400 kronor, sa bilskrotmannen. Pilen fungerar inte, men man kan inte få allt, och jag slänger in det bättre batteriet också.
(Nåja, bättre och bättre.)
- Topp, sa jag och tog fram plånboken.

🚗

Det här tilldrog sig alltså långt innan man kunde betala med Apple Pay eller swisha pengar. Det var mer eller mindre tjocka plånböcker som gällde.
Eller, herrarna hade plånböcker. Damerna hade portmonnäer.
Det fanns inte ens betal- eller kreditkort. Men de mer bemedlade medborgarna hade tjocka checkhäften, som de skrev ut summor på med reservoirpenna.

🚗

- Oj, jag har alltid velat åka i en cab, sa min ömma moder när jag kom hem med Morrisen.
- Då tar vi en tur, sa jag. Kom bara ihåg att hålla ut armen, när vi ska svänga höger!

Så vi tog en tur till Vällingby, det var sommar och vackert väder och min ömma moder höll käckt ut armen när vi svängde höger.
Fast jag såg att hon blundade lite, när hon gjorde det.
Och när vi kom hem, rodnade hon en aning, när hon höll ut armen rakt mot den närmsta grannen som kom gående på vägen.

Ja, och så fick bilen rulla en sommar mer än den först hade tänkt sig, och när höstrusket kom, fick den rulla tillbaka till galoppskroten.
Och så var det med den.
Men jag glömmer den inte så länge jag lever och åh, vad jag skulle vilja ha en sån bil idag.

🚗

Epilog
Jag skrev tidigare att den svarta Clion blev den sista bilen i vårt liv, och det är nog ett rätt realistiskt konstaterande.

Vi tillhör inte dem som varje månad får fet återbäring från tidigare arbetsliv, och det senaste årets allt högre kostnader på allt från falukorv till årsservice för bilen har gjort att vi en tid funderat på att säga farväl till bilismen.

Icke planerade tandläkarräkningar, en icke planerad krockskada på bilen och behovet av nya glasögon, för att inte tala om några dyra veterinärbesök, allt inom ett par förvintermånader fick vår ekonomi att säga ifrån, vänligt men väldigt bestämt.
Så vi räknade, och fann att det kostat oss drygt 35.000 kr/år att ha en bil, värdeminskningen på bilen samt allt icke planerat oräknat.

Vi insåg, att om vi lever våra liv bara lite mer obekvämt, får vi pengar över och kan unna oss en hel del annat. Nån resa kanske, vi får se. Mat för dagen hur som helst.
Så vi gjorde slag i saken och sålde Clion. Inte till skroten dock.

Men det är klart, lite lite konstigt och ovant och obekvämt känns det förstås att inte längre ha en bil. Det kan vi inte förneka. Men så får det bli de sista ljuva åren.
Dvs, om det inte trillar in en Jack Pot nånstans ifrån.
Os
vuret är som alltid bäst.

🚗


Självbiografiskt
Yassir Arafat och jag
Alla mina bilar och jag 
Kort resumé, 1942 
Den sydamerikanske gangstern och jag
Alla mina katter och jag
Kronprinsessan och jag
Göran, AIK och jag
Anna Lindh och jag
Gunnar Sträng och jag
Paddorna och jag 


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Spanarspaning


Det måste tyvärr sägas. Spanarna är ett radioprogram som numera i stort sett skiter i lyssnarna. Lägg ner det!

Idag, till exempel, inleddes det med elva minuter okontrollerat skrattande. Deltagarna hade hur kul som helst, men jag förstod dessvärre aldrig riktigt vad grejen var. Vad som var så oerhört roligt.

Även normalt pratar spanarna ofta självupptaget i munnen på varandra, och så kan man ju bete sig på ett kalas med likasinnade som känner varandra mycket väl. Men här blir det som ett kalas, där de mer perifera gästerna får stå utanför och se på genom ett immigt fönster.

”Vad roligt de verkar ha därinne”, säger vi som står ute i kylan och försöker komma på vad som pågår inne i värmen.
Tills vi kommer på att vi ju faktiskt kan stänga av radion. Och gör det.

Ett radioprogram för primärt dem som pratar i studion är inget att ha. Så, Sveriges Radio, lägg ned Spanarna. Det har gått på övertid länge nog, och är numera blott en klubb för inbördes beundran.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Minnenas allé, adventspecial


En jul i början av 70-talet var vi i England, och det började snöa. Bussar och tåg ställdes in, och jag skröt så där lite svenskt:
”Va! 10 cm snö, det är väl inget att ställa in tågen för. Ja se engelsmän.”

Det var då det.
Det var långt innan nån kunde stava till feministisk snöröjning.
Det var långt innan nån uttalat ordet snösmocka.
Det var liksom alltid snösmocka på vintrarna i Sverige då, så man sa bara:
Titta, det snöar!
Sen var det inte mer med det.

Det var på den tiden då SJ hade anställda som skottade bort snön ur växlarna, och loken kördes med plogar där fram. Det var på den tiden då posten kom fram oavsett väderlek, och när varma hemstickade gråa yllesockor var en lågoddsare att få i julklapp.

Och jag minns att jag på vår engelska julafton i en förort till London gjorde en snölykta av snöbollar och tände en ljusstump i den, och alla engelsmän och engelskvinnor slog ihop sina händer och sa: oooh!
Alla sa oooh!
Ooh!

Och på Annandagen, Boxing Day, spelade vi fotboll i den mer än decimetertjocka snön. För det hade de alltid gjort på Boxing Day, snö eller icke snö. Sånt ställer man inte in.
Ja se engelsmän.

🎅🏼

Och nu har hemstickat blivit årets julklapp - igen! Där ser man. Allt går igen. Fast här, idag, snackar vi kanske inte gråa pjäxsockor av grovt yllegarn.

🎅🏼

Och jag minns en gång i advent, när min mormor frågade min morfar:
- Tror du att vi får en vit jul i år?
- Det är väl inte riktigt vad jag hade tänkt mig, sa han.

🎅🏼

Fast det sista, det har jag hittat på. Man får skarva lite i väntans tider. För rätt mycket, faktiskt det mesta i väntans tider, och även därefter, är trots allt skarv.
Å andra sidan har jag inte träffat min mormor, hon dog redan när min mamma var mycket liten. Så rent hypotetiskt kan hon ju ha sagt så till min morfar.
Och han skulle rent hypotetiskt ha kunnat svara så.
Nästan sant alltså. Bara lite skarv.
🎅🏼

Fotnot a propå ”titta det snöar”
Povel Ramel skrev i början av 50-talet en fantastisk text som sjöngs in av Flickery Flies och som då blev en storhit: Titta det snöar-YouTube


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Till Frassekatten ❤️

”Frasse, du kom som en virvelvind med ditt pick och pack och flyttade oombedd, men väkomnad in hos oss. Och du kom med en sån självklarhet, att hade vi bott på Kymmendö, hade du kommit med ett höganäskrus i ett snöre runt halsen.”


Så skrev jag bland annat om dig i slutet av september i Alla mina katter *.

Jag förstod redan då, att allt inte stod helt rätt till med dig. Tidiga morgnar har du sen nån gång i somras väckt oss med högljudda jamanden, och på den allra sista tiden har du knappt velat gå ut. I förra veckan tog vi dig därför till veterinären för seniorkontroll.

Veterinären märkte att du har ont i bakkroppen och att du ser mycket dåligt med ena ögat, men det visste du ju redan. Det var bara nyheter för oss.
Och igår fick vi svaren på blodproven. De visar att sköldkörteln inte fungerar som den ska.

Det var därför som vi idag åkte till veterinären igen, en sista gång. Din sjukdom går inte att bota, och även om symtomen kan lindras, kommer du vartefter att må sämre och sämre.

Därför är det bättre för dig att få komma till de sälla kattmarkerna, där du i evighet och med knivskarp blick och frisk ung kropp får jaga och fånga så många möss du vill.

Älskade Frasse, du gjorde världen rikare i mer än 14 år. Vi kommer alltid att minnas dig och sakna dig.

❤️

Tassnot
*
 Alla mina katter 

Christer Strömholm och jag, 2




Utbildningen på Fotoskolan var inte alls som jag hade tänkt mig, frågan är om det var nån utbildning alls, i alla fall i traditionell mening. Där fanns inga kurser eller lärare i hur man gör rent praktiskt med till exempel framkallning, kopiering och så vidare. I varje fall kunde jag inte upptäcka några såna.

Grunderna förutsattes eleverna att antingen ha med sig till skolan eller så gällde att lära sig av sina misstag.

Så här var det
Klassen, gruppen eller vad man ska kalla det, fick normalt en uppgift i veckan att jobba med. Det kunde vara vitt mot vitt, dam i glasögon, självporträtt, bilar eller nästan vad som helst som Christer kände för just då.
Mot slutet av veckan träffade man för redovisning, dvs man fick lägga upp vad man lyckats åstadkomma i bildväg.
Om Christer inte gillade en bild, framför allt om det inte var kornskärpa i kopian, kunde han riva sönder den inför klassen, medan han uttalade sin negativa kritik.
Han hade oftast rätt i sina bedömningar. Och vi visste att han hade det. Men nåt måste ju läggas fram vid genomgången, och så var det med det.
Och vi förstod snabbt det här med kornskärpan. Snart hade vi alla ett sånt där litet spegelstativ som man ställde under kopieringsapparaten för att få till en knivskarp kornskärpa.

A propå korn
Alla fotograferade enligt samma koncept: Tri-x och D-76 var vad som gällde i film- och framkallareväg.
Och naturligt ljus förstås. Inga blixtar, inga lampor. Om nödvändigt fick man lätta upp lågdagrarna med vad som fanns tills hands, en kudde eller en handduk eller nåt.

Ibland räckte ljuset inte riktigt till för de 400 ASA som Tri-ex var gjort för, och då fick man underexponera och "pressa" filmen i framkallningen, dvs lite längre tid i dosan.
Det tog sin lilla tid, men jag snappade det där med Så gör man och var snart ikapp de andra vad gäller teknik och kunde koncentrera mig på innehållet i bilderna.

Och så fortsatte det vecka efter vecka, mer som ett bildseminarium än en skola. Christer rev fortfarande sönder nån bild då och och då, men allt fler bilder passerade vartefter hans stränga ögon.

 

Jag, då.

Vi var en rätt intressant grupp elever, om jag får säga det själv, och runt omkring oss rörde sig redan kända namn, Anders Petersen, Christer Landergren, Agneta Ekman för att nämna några.
Vi försvann vartefter åt olika håll. Nån blev pressfotograf i dagspressen, som till exempel Peter Knopp, några bytte bana helt, nån började på Journalisthögskolan.

Fyra av oss gick så småningom, hösten 1970 in på det då sprillans nya Dramatiska Institutet i det sprillans nya Filmhuset. Det var jag, Jan Pehrson och Mikael Stankowski till filmfotografi och Anna Asp till scenografi.

CS var kingen
Christer Strömholm hade på Fotoskolan ett litet hov omkring sig. Jag ingick inte i den kretsen, men Christer och jag satt ibland på motsatta sidor av bordet i ett annat sammanhang. Han som rektor och jag som elevrepresentant.
Det var slutet av 60-talet och ordet ”elevdemokrati” spreds som en löpeld över landet och svepte in på även Fotoskolan.

Christer var inte överförtjust i det där med elevdemokrati, är man kingen så är man, men Fotoskolans huvudman, Kursverksamheten vid Stockholms Universitet insisterade.
Så det var lite småbuttert i början, men efter ett tag funkade det rätt bra. Och för mig var det lärorikt. Jag lärde mig lite att argumentera, att förhandla och att ge och ta.

Efter att jag lämnat den Strömholmska Fotoskolan hade vi inte längre nån kontakt, annat än att vi stötte på varandra några gånger på stan, log mot varandra och utbytte några ord, och han frågade hur det gick för mig och vad jag gjorde just då.

Den allra sista gången vi stötte på varandra var på ett litet konstgalleri på Köpmanbrinken i Gamla Stan. Christer såg då rejält mycket äldre ut och hade lite svårt att röra sig och han stöttade sig med en käpp. Han berättade att han hade drabbats av en stroke, men att han i allt väsentligt mådde bra.

Epilog
Det har nu gått rätt många år sen vi sågs på det lilla galleriet. Christer Strömholm finns inte mer, och jag har själv, innan min höftledsoperation för ett och ett halvt år sen, gått en tid med käpp, och vet hur det är.
Det är så där.
Men det är okej, så länge man mår bra 
i allt väsentligt.

🔹 

Mer självbiografi
• Christer Strömholm och jag, del 1
• Kort resumé, 1942 
• Den sydamerikanske gangstern och jag
• Alla mina katter och jag
• Kronprinsessan och jag
• Göran, AIK och jag
• Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag 


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Christer Strömholm och jag



På Nationalmuseum visas i dagarna en utställning med bilder från en ung
Christer Strömholms tid i Paris, en tid då han lämnat konstnärskapet som karriär bakom sig och försörjde sig genom att ta bilder på kulturpersoner till tidningsartiklar.
Vid sidan av fotograferade han transsexuella prostituerade och skuggsidans Paris, bilder som så småningom gav honom världsrykte som dokumentärfotograf.

Gröngöling som jag var
Jag var en late bloomer, och om detta hans rykte visst jag inte så mycket, nästan ingenting faktiskt, när jag en tidig höstdag 1967, 25 år gammal klev in på Fotoskolan på Klippgatan på Söder, den fotoskola som han startat och var rektor för.
Jag hade i många år fotograferat för mitt nöjes skull, men jag hade aldrig utbildat mig och var tekniskt och bildmässigt på en mycket låg nivå.

Min avsikt var att sen gå vidare och bli dokumentärfilmare, men jag behövde först grunderna i fotografi.
Jag behövde lära mig att bättre framkalla och kopiera samt att se och läsa bilder. Jag var ödmjuk inför detta, och visste att jag var en gröngöling i sammanhanget.

Jag hade för inför detta köpt en sprillans ny kamera, en rysk Zenith 3, vilket väckte viss munterhet i ett klassrum där var och varannan elev satt med Nikon F eller Leica M2. Nån hade en Pentax. En del hade små väskor med tillbehör, objektiv etc.
Alla var gravallvarliga inför terminen. Jag var, ja något nervös.

Första dagen var det upprop och genomgång av elevernas bakgrunder och kunskaper. Jag hade dåligt med fotokunskaper, vilket jag inte stack under stol med.

Men jag berättade, bland annat, att jag några månader tidigare kommit hem från Berlin, där jag var med vid demonstrationerna mot Shahen av Iran utanför Deutscher Oper, och där hade stått mitt i de kravaller där polisen sköt ihjäl en av demonstranterna, en student från Västtyskland vid namn Benno Ohnesorg. Googla gärna! Det är en häftig historia.
Man kan säga att jag, och många andra förstås, var åsyna vittnen till den västtyska 70-talsterrorismens födelse.*
Och jag sa, att det var där och då som jag där bestämde mig för att lära mig att fotografera på allvar.

Zenithskit
Efter den första inledande samlingen, och efter att vi fått våra första uppgifter till nästa gång, bad Christer mig att komma in på hans lilla kontor.
- Gunnar, sa han. Du får ursäkta, men jag höll på att skratta på mig, när jag såg din kamera. Du kan fan inte gå omkring med sån skit. Ska du gå den här kursen, måste du ha riktiga grejer.
- Jaha, sa jag, som hade betalat hela 295 kronor för kameran. Vad är riktiga grejer, menar du.
- Själv har jag en Leica, sa Christer, men det finns flera bra japanska kameror, till exempel Nikon, Pentax, Canon. Vilken modell av dem du väljer spelar inte så stor roll, det är optiken som är viktig. Och de har alla bra gluggar.

Det var första gången i mitt liv som jag hörde ordet "glugg". Men jag bytte upp mig vad gäller kamera, och dagen efter inställde jag mig med en Canon FX för 695 kronor. Jag hade fått låna några hundra av mina föräldrar för att få råd med den. 

På Klippgatan började resten av mitt liv.
Det är verkligen ingen överdrift. Hade det inte varit för Christer Strömholm och hans Fotoskolan hade jag förmodligen aldrig träffat min fru, ett par år senare börjat studera filmfotografi på Dramatiska Institutet eller blivit journalist i slutet av 70-talet, bland annat ett par mandatperioder som riksdagsreporter.
Jag hade förmodligen heller inte skrivit denna blogg, Dagsnoteringar. Men dessa är andra historier. Liksom den om mina äventyr i Berlin.
Återkommer kanske till dem. Vi får se.

🔹

FortsättningChrister Strömholm och jag, del 2

Fotnot
Den västtyska terrorismens mest kända ansikten var Andreas Baader och Ulrike Meinhof, den så kallade Baader-Meinhofligan. Själva kallade de sig Röda Arméfraktionen. Men om det visste vi förstås ännu inget då.
Den västtyska terrorismens mest kända ansikten var Andreas Baader och Ulrike Meinhof, den så kallade Baader-Meinhofligan. Själva kallade de sig Röda Arméfraktionen.

Men om det visste vi förstås ännu inget då.

De fick senare, i slutet av 70-talet en liten utlöpare i Sverige i den så kallade Kröcher-ligan som misslyckades med sin plan att kidnappa Anna-Greta Leijon.

Och jag kom att som journalist bevaka rättegången mot Kröcher-ligan för Götaborgs-Postens räkning.

Man kan därför på sätt och vis säga att jag var plats vid såväl den tyska vänsterterrorns födelse som vid dess sista andetag.


Mer självbiografi
• Kort resumé, 1942 
• Den sydamerikanske gangstern och jag
• Alla mina katter och jag
• Kronprinsessan och jag
• Göran, AIK och jag
Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag 


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Förbehåll hit och dit

  


En minst sagt märklig debatt har några dagar pågått om Sveriges medlemskap i Nato. Vissa har plötsligt fått för sig att Sverige som natoland per automatik skulle få kärnvapenbaser inom gränserna.

Eller plötsligt och plötsligt. Dessa vanföreställningar har funnits även tidigare, men blossade upp igen, tack vare att ÖB trampade lätt i klaveret, då han sa att Sverige inte skulle försöka få med några förbehåll i natoförhandlingarna.

En nyhet för många kanske, och tydligen och konstigt nog även för ÖB verkar det som, är att förhandlingarna om svenskt medlemskap i Nato är avslutade sen flera månader och att Sverige redan deltar i Natos inre arbete.

Sverige har godkänts provisoriskt av medlemsländernas statsledningar, men deltar ännu i Natos möten utan rösträtt, i väntan på att också de respektive parlamenten ska godkänna avtalet.


Debattens huvudfrågor

1. Vad gäller kärnvapen, så varken har eller förfogar Nato över sådana.
Tre av Natos medlemsländer, Frankrike, Storbritannien och USA har däremot kärnvapen. USA har sen bilaterala avtal med några andra Natoländer om stationering av kärnvapen.
Skulle Sverige mot förmodan vilja ta del av de tre ländernas kärnvapenarsenal, blir det en fråga mellan Sverige och sannolikt USA.


2. Vad gäller stationering av natotrupper på svensk mark, så är väl ändå själva meningen med att vara med i Nato just den att öva med andra natoländers försvarsmakter, för att vid behov bättre kunna bistå varandra militärt. Och att vapensystemen samordnas för att bättre fungera med varandra.

I den mån natotrupper ska placeras mer eller mindre permanent i nåt medlemsland sker detta med det aktuella landets medgivande.

Så finns idag så kallade avskräckningsstyrkor i Baltikum och Polen för att bättre säkra gränserna mot Ryssland.


Sverige har ju också sen flera år samövat med andra natoländer på svenskt territorium samt har ett så kallat värdlandsavtal som tillåter andra stater att vid en kris använda svenskt luftrum och flygplatser.
Detta värdlandsavtal har a propå det undertecknats av en socialdemokratisk regering.


Oförskämt
Jag undviker här att nämna namn, alla vet ju ändå vilka, men en viss SSU-förening publicerade inför statsministerns, Ulf Kristersson, besök hos den turkiske presidenten en teckning där Kristersson suger Erdogans, ja jag vägrar att ens ta ordet i min mun, men ni förstår.

Ändå har varken Kristersson eller utrikesministern, Tobias Billström i sammanhanget sagt nåt annat än vad tidigare sagts av deras företrädare Magdalena Andersson respektive Anne Linde.

Tänk om nån MUF-klubb tidigare hade publicerat en liknande bild på Erdogan och Linde!


Natofrågan har blivit utrikes inrikespolitik på ett sätt som gagnar varken det politiska samtalet, Sverige eller världsfreden.


Ergo
Diskussionen om svenska förbehåll i natomedlemskapet är helt snurrigt okunnig, hur nyvaket ivrig den än är från mer eller mindre natomotståndare, inom och utom massmediernas redaktioner.
Man får givetvis ogilla att nationen Sverige vill gå med i Nato.
Men erfarna politiker och journalister får fan inte låtsas att de inte kan läsa officiella och lättgooglade dokument.



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg