Senaste inlägg

Om bloggen.

Dagsnoteringar kan handla om i stort vad som helst som faller mig in.

Inlägg äldre än juni 2022 finns på www.gunnarh.bloggo.nu

Tidigare fanns här Doggenbloggen, om att vid respektabel ålder bli hundägare för första gången. Senaste inlägg om detta 21-09-11.

Presentation

Visar inlägg från september 2022

Tillbaka till bloggens startsida

Alla mina katter och jag

Jag skrev i Spridda skurar, 22-09-26, bl a om när Elisabeth II trillade av tronen, och om minnen från barndomen, när Gustav V trillade av tronen.
Jag skrev om uppståndelsen då i skolan, och om när jag kom hem efter skoldagens slut.
Enligt min salig mor skulle jag ha sagt att: ”Så här ledsen har jag inte varit sen katten dog”.

Den katten hette Murre I och var den första katten i mitt liv, och ja, jag var verkligen ledsen när han gick till de sälla kattmarkerna.

Jag var redan från tidig barndom en s k kattmänniska. En människa med ögon känsliga för talande svansar och utforskande ögon med streckpupiller.
Jag var en liten kattmänniska, ja ett kattbarn var jag.
Inte att förväxlas med kattunge.

Man brukar säga att människor har hundar, men att katter, de har människor. Jag brukar säga så i alla fall.
Man (jag) brukar också säga att ett hus utan katt är inte ett riktigt hem.
Och i ett riktigt hem är det alltid katter som regerar.

Regentlängden för katterna i mitt liv som jag minns dem.

Murre I var en gråstrimmig hankatt som min far kom hem med, när jag var blott några år gammal, fyra-fem kanske.
Han fick inte ett långt liv. Hankatter kastrerades sällan på den tiden. och kampen om födan och honorna krävde sina tributer. Sällan såg man en äldre hankatt som inte hade riv- och bitskador både här och var. Ögonskador förekom.
Jag kommer ihåg att nån, det kan ha varit en granne, eller det kan ha varit farmor eller nån annan, sa att det är synd om gamla hankatter.
Murre I
 dog i kattpest några år senare.

På den tiden gick man inte så ofta till veterinären. Numera finns veterinärkliniker nästan överallt, men inte då.
Så när det blev dags att avliva ett kärt husdjur, bad man en jägare i vänkretsen om hjälp, och så gick man ut i skogen med katt och bössa.

Murre II 
var en stilig, mörkt stålgrå hankatt som efter några plötsligt försvann ifrån oss. Det märkliga var att han efter nästan två år kom tillbaka. Det förvånades oss lika mycket som sorgen efter honom förbyttes i glädje.

 


Holger
 var  något ljusare grå med vit buk, vitt i ansiktet och vita tassar. Att han fick det namnet beror på att hans mamma Kerstins ägare alltid döpte Kerstins ungar efter släktingar.

Holger var en hemkär katt och han lämnade sällan tomten. Så han levde han också längre än de tidigare och i stort sett oskadad till sin död.



Sigrid 
kom lite parallellt med Holgers sista år. Holger bodde hos mina föräldrar, men jag hade tillsammans med min då fästmö, nu sen drygt 50 år kära hustru, flyttat in i en liten lägenhet i ett rivningshus vid Vanadisvägen i stan, och vi tyckte att vi borde ha en liten katt.
Eller rättare, jag kom en kväll oannonserat hem med en liten grå-vit-svartstrimmig kattfröken och placerade henne framför min fästmö. Och det var det.

Sigrid kallades för det mesta för Siggan, eller bara Sigge, och var nog den mest intellektuella av alla mina, och våra katter.
Vi kunde föra långa samtal om nästan vad som helst, och hon fyllde  i och fick mig på rätt spår, när jag inte hittade rätt ord eller uttryck.
Hennes politiska analyser var knivskarpa, och hon skulle, om hon levt nu, ha kunnat bli en utmärkt programledare för teveprogram som t ex SVT/Babel och Agenda, eller varför inte Sigrids Bokradio i P1. 

Efter en liten tid hämtade vi också hem Sigrids bror.

Snäll, som brodern döptes till var en nästan helsvart kille (med lite vitt) som verkligen var snäll. Han hoppade tyvärr alltför snällt efter Sigrid ut genom fönstret efter att vi hade flyttat till Kallhäll. Sigrid fick vi fatt i, men Snäll såg vi aldrig mer av.

Så kan det gå. Att ha katt är att mötas och skiljas.
Och i bästa fall mötas igen.


Doris 
kom sen, som en komplettering efter den tragiskt bortlöpte Snäll. Doris var en gråvitstrimmig katt, med lite röda inslag. Till skillnad från alla andra katter i mitt liv, var hon en inte så lite skrajsen katt.
Förmodligen hade hon detta efter sin pappa som också var rödstrimmig och smårädd för det mesta, ja till och med för sina egna små ungar. Tänka sig.

Sen gick det rätt många år utan katt och visst kändes det lite tomt, men vi hade barnen som växte upp, vi jobbade och bodde i lägenhet och vi kände att en katt inte riktigt skulle hinnas med.
Men så en dag långt senare, för drygt 12 år sen närmare bestämt, var det dags igen.

Frasse kom som en tvåårig virvelvind med sitt pick och pack och flyttade oombedd in hos oss.
Och han kom med en sån självklarhet att hade vi bott på Kymmendö, så hade han kommit med ett höganäskrus i ett snöre runt halsen.


Efter att ha lokaliserat Frasses ägare som mer än gärna ville bli av med honom, kom vi överens om att ta hand om honom. Nu är Frasse alltså 14 år och har bott med oss och under senare år med ett par hundar, varav den andra, dvärgpudeltiken
Toffee är mycket förtjust i honom.

Frasse är inte fullt ut lika förtjust tillbaka, som han sa en gång, när vi satt i soffan, Frasse och jag:
Kom ihåg, det här är oss emellan, så absolut inget till Toffee! Men det var faktiskt bättre förr, när det var hundlöst här."
"Kan förstå det", sa jag, "men nu är det som det är, och då får man gilla läget.”
"Visst, sa Frasse, "det är okej. Så länge det är jag som bestämmer”
”Du är bossen, Frasse.”

 🔹

Honkatter brukar bli något äldre än hanar och kan bli upp till 19, 20, ja 21 år. Alltså lite äldre än hanar, men Frasse är i gott bruksskick och bör väl kunna få åtminstone  några år till på nacken, innan det blir dags för också honom att trilla av tronen.
Kanske kommer han till och med att överleva oss. Som Bettan II överlevde de flesta.
Vi får se. Nån av oss i alla fall.

🔹

Epilog 2022-11-15
Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland blir det helt annorlunda. Om det har jag skrivit ett tillägg denna text, ”
Till Frassekatten ❤️”.


Andra självbiografiska bloggtexter
• Den sydamerikanske gangstern och jag
• Kronprinsessan och jag
• Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

PS om talmansvalet

I förra Dagsnoteringar (Spridda skurar, 2202-09-26) skrev jag bland annat om rabaldret kring valet av Riksdagens andre vice talman som till slut ändå blev sverigedemokraten Julia Kronlid.
Vad jag givetvis borde ha kommit ihåg, a propå Kronlids bristande tilltro till ventenskapen och evolutionen, ja helt knäppgökigt, inget snack om saken, vad jag hade glömt, var att knäppgökeri i den högre politiken inte alls är extremt ovanligt.

Jag nämnde då förra talmannen Birgitta Dahls tidigare villfarelser om vissa ostasiatiska folkmördare, men glömde en viss vice statsminister för några år sen, Åsa Romson som ansåg att människor som säger sig vara elallergiker bör tas på stort allvar. Detta efter att först i en intervju ha sagt att hon själv tror på fenomenet elallergi.

Ändå finns inga som helst vetenskapliga studier som stödjer diagnosen elallergi. Även Åsa Romson, som i andra frågor, t ex klimatet, med emfas pekar fingeroch hänvisar till vetenskapen, visade sig ha luckor i tilltron till densamma.
Ja, und hast du mir gesehen. Jorden som vi känner den gick inte under. Jorden bet ihop och gick vidare.
Verkligheten verkar tåla ett och annat knäppgökeri utan att rubbas i sina cirklar.

Ann-Charlotte Marteus skrev (den 28/9) om bland annat detta i Expressen, under rubriken SD och MP har liknande tomtar på loftet, en text som jag gärna vill ge en större spridning. *

DS


Ann-Charlotte Marteus i Expressen: https://t.co/G6xwJzedwG

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Spridda skurar

 

AIK - Värnamo 0 - 2 
Nåt är allvarligt fel i år på Gnagets allsvenska lag. Två mål i baken mot ett av Allsvenskans bottenlag för nån vecka sen är inte ett uns acceptabelt, och det måste få nån sorts konsekvenser. Tillåt bara några rescensioner!

Bahoui tillförde absolut ingenting i spelet. Och i matchen efter, hemma mot Degerfors, tillförde han om möjligt ännu mindre än absolut ingenting. Det verkade som om han helst hade velat vara nån helt annanstans.

Lustig som mittback? Det funkar inte alls där. Jo jag vet, skador på de ordinarie höger mittbackarna. Men varför i så fall tas inte nån in från U19-laget?
Guidetti? Gör han verkligen skäl för alla de pengar som AIK lagt ut för att få honom? Jo, han skulle kanske det, om han var hel och fullt matchtränad. Men blir han hel, och matchtränad?

Gnagets meste målgörare hittills den här säsongen, Nicolas Stefanelli har gjort 7 mål.
Alexander Jeremejeff i Häcken har gjort 21 mål!
Marcus Antonsson i Värnamo har gjort 18 mål.
Nån får gärna förklara för mig varför till exempel dessa två inte spelar för AIK?

🔹

Talmansvalet
Klart det hade varit bättre om nån som inte är kreationist, dvs en riksdagsledamot som inte tror att Gud i himlen skapade hela världen fix och färdig med berg, fiskar, människor och skogar för 6.000 år sen, blev vald till Riksdagens 2.e vice talman.

Men erkänn att det ändå känns bra att vi denna gång inte fick en talman som har försvarat Pol Pots folkmord.
”Alla vet vi ju att mycket, ja kanske det mesta, av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och spekulation. Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh.”
 - Birgitta Dahl (s), talman 1994-2002

Därmed inte alls sagt att Birgitta Dahl gjorde ett dåligt jobb som talman. Tvärtom, det gick alldeles utmärkt.
Delvis kanske för att uppdraget som Sveriges näst högst uppsatta inte är nämnvärt svårare än det snäppet högre.

Men därmed sagt att jag inte tror att sverigedemokraten Julia Kronlids frireligiösa villfarelser nödvändigtvis kommer att märkbart påverka hennes talmansuppdrag.

🔹

Livet i svart-vitt (och ibland i färg)
Svenskarna är numera världens mest tatuerade folk. Det är något jag inte förstår, och det finns många frågor inför detta faktum.
Det får räcka med dessa tre:
1. Hur kunde Sverige gå från noll till världens mest tatuerade land på 10 sekunder
2. Hur kommer det sig att
fotbollsspelare blir bättre fotbollsspelare om de tatuerar sig?
3. Blir kvinnor sexigare om de har en tatuerad ros i svanken eller på ena tutten?

🔹

Festspaning
Alla vet numera att den finska
 statsministern Sanna Marin inte spottar i glaset, och att hon emellanåt festar loss rejält och på ett sånt sätt att det vore ens värsta mardröm om ens fjortonåriga dotter betedde sig så på ett FF-party.
Okej. Sanna Marin har inte gjort nåt olagligt, som flera har påtalat, och det finns inga spår av narkotika i hennes blod, enligt testerna, och det är vi glada för.
Så det är inte det.
Men hur kunde Sanna Marins ivrigt yviga festande bli en fråga om hon ska få dansa eller ej?
Flera framstående kvinnor har postat bilder på socmedia till stöd för Sanna Marin, bilder där de ses dansa. Till och med Hillary Clinton dansar på nätet för Sanna Marin.
Det hela påminner om när väninnekören lyckades få Mona Sahlins ekonomiska oegentligheter att handla om bara en liten bit Tobleronechoklad. En pytteliten bit.
Kvinnor kan om de vill. Lägga ut rökridåer.

🔹

Kortfrågan
Varför vill alla tjejer ha ett eget sminkmärke?

🔹

Dags för ny mobil
Med sista iPhonemodellen, nummer 14 i ordningen, har Apple äntligen anslutit sig till den grupp av tillverkare som säljer kameramobiler med en upplösning på 48 miljoner pixlar. Ett måste väl, för alla som på Instagram lägger ut bilder på vad de ska äta till middag och på favoritkatten?
Ni förstår kanske min vinkling.
För det här med 48 megapixelkameror i mobilen, vem behöver egentligen det? Det kräver ju också motsvarande mängd ökat minne för bilderna, och är dessutom helt onödigt, om man inte avser att printa sina alster på affischer i storleken 1 x 2 meter.

🔹

Gamla Bettan
Drottning Elisabeth II av Storbritannien trillade till slut av tronen, och det mesta har några veckor handlat om detta och om den nu före detta kronprinsens uppstigande på densamma till att bli kung Charles III.

Bettans begravning blev förstås precis så pampig och perfekt som man har rätt att begära av det gamla imperiet. Ingen lämnades besviken. Sånt här kan britterna bättre än de flesta.

Minns i sammanhanget när Gustaf V dog. Jag gick då i andra klass i Spånga folkskola, och det var stor sorgedag i inte bara hela Sverige utan också i skolan, med lågstämt tal av rektorn på skolgården, nationalsången och sänkt flagga.
När jag kom hem från skolan sa jag, det har min salig mor berättat:
”Så här ledsen har jag inte varit sen katten dog”.

(Katten hette Murre II a propå det.)


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Doggenbloggen



Gubbe och Hund

Jag tänker ibland på hur de har det, Frassekatten och Toffeedoggen. Ja, hur de egentligen har det. Jag tänker bland annat på hur de tänker, när de funderar. Om de funderar. Och i så fall, vad funderar de på?

Att våra små kompisar mår fysiskt bra, råder det ingen tvekan om. Eller om de inte mår bra fysiskt, så ser vi det på deras beteende. Det går att mäta, om man säger så.
Men under ytan, vad händer där?

Det brukar sägas att hundar uppnår en medvetande- och kunskapsnivå motsvarande ett fyraårigt barn.

Att en fyraårigt barn inte skulle fundera på tillvaron runt omkring sig, och ha ett känsloliv, skulle nog ingen som vill bli tagen på allvar vilja påstå.
Givetvis tänker barnet ännu inte på samma sätt som en vuxen, utan utifrån barnets egna referensramar.

Och att närhet och behov av andra, som främst mamman den första tiden, är ett livsviktigt behov hos barn, lika väl som hos valpar och kattungar, tvistar väl heller inga om.

Men hur är det sen?

Alla känner till den sorg och saknad som drabbar människor, när deras föräldrar går ur tiden. Det är förstås värst för de små som inte riktigt kan greppa vad som hänt, men ränderna går aldrig ur helt vad gäller sorg och saknad.
Så tänker jag, nu 80-årig, ofta på mina föräldrar, trots att många år har gått sen de fysiskt försvann ur mitt liv.

Hur är det med våra husdjur?

Undrar de fortfarande vad som hände, när deras mammor försvann ifrån dem, ja hela deras värld och trygghet försvann ifrån dem, så där Poff bara, och de utan att själva ha valt det befann sig nån helt annanstans?

Det är klart att det var förvirrande och svårt för dem då, och inte alls konstigt att de, de första dagarna gick runt i de nya rummen och letade efter sin mamma.
Men letar de fortfarande, om än mindre intensivt, flera år senare?
Sörjer de fortfarande sin första flock och flockledare?
Vilka minnen finns kvar av mammans omsorg och spenar? Av syskonens lek och stoj?

Hoppas de fortfarande, flera år senare, att de nån gång får återförenas med sitt livs ursprung och med sin ursprungliga flock?

Medvetande och känslor finns hos djur. Varför skulle de annars söka sig nära intill oss, när vi satt oss i soffan? Och medvetande och känslor är granne med sorg och saknad.

Jag vet. Man ska inte förmänskliga sina husdjur. Alla som vet nåt säger så.
Men hur kan man inte göra det.


Forts följer ...