På Nationalmuseum visas i dagarna en utställning med bilder från en ung
Christer Strömholms tid i Paris, en tid då han lämnat konstnärskapet som karriär bakom sig och försörjde sig genom att ta bilder på kulturpersoner till tidningsartiklar.
Vid sidan av fotograferade han transsexuella prostituerade och skuggsidans Paris, bilder som så småningom gav honom världsrykte som dokumentärfotograf.

Gröngöling som jag var
Jag var en late bloomer, och om detta hans rykte visst jag inte så mycket, nästan ingenting faktiskt, när jag en tidig höstdag 1967, 25 år gammal klev in på Fotoskolan på Klippgatan på Söder, den fotoskola som han startat och var rektor för.
Jag hade i många år fotograferat för mitt nöjes skull, men jag hade aldrig utbildat mig och var tekniskt och bildmässigt på en mycket låg nivå.

Min avsikt var att sen gå vidare och bli dokumentärfilmare, men jag behövde först grunderna i fotografi.
Jag behövde lära mig att bättre framkalla och kopiera samt att se och läsa bilder. Jag var ödmjuk inför detta, och visste att jag var en gröngöling i sammanhanget.

Jag hade för inför detta köpt en sprillans ny kamera, en rysk Zenith 3, vilket väckte viss munterhet i ett klassrum där var och varannan elev satt med Nikon F eller Leica M2. Nån hade en Pentax. En del hade små väskor med tillbehör, objektiv etc.
Alla var gravallvarliga inför terminen. Jag var, ja något nervös.

Första dagen var det upprop och genomgång av elevernas bakgrunder och kunskaper. Jag hade dåligt med fotokunskaper, vilket jag inte stack under stol med.

Men jag berättade, bland annat, att jag några månader tidigare kommit hem från Berlin, där jag var med vid demonstrationerna mot Shahen av Iran utanför Deutscher Oper, och där hade stått mitt i de kravaller där polisen sköt ihjäl en av demonstranterna, en student från Västtyskland vid namn Benno Ohnesorg. Googla gärna! Det är en häftig historia.
Man kan säga att jag, och många andra förstås, var åsyna vittnen till den västtyska 70-talsterrorismens födelse.*
Och jag sa, att det var där och då som jag där bestämde mig för att lära mig att fotografera på allvar.

Zenithskit
Efter den första inledande samlingen, och efter att vi fått våra första uppgifter till nästa gång, bad Christer mig att komma in på hans lilla kontor.
- Gunnar, sa han. Du får ursäkta, men jag höll på att skratta på mig, när jag såg din kamera. Du kan fan inte gå omkring med sån skit. Ska du gå den här kursen, måste du ha riktiga grejer.
- Jaha, sa jag, som hade betalat hela 295 kronor för kameran. Vad är riktiga grejer, menar du.
- Själv har jag en Leica, sa Christer, men det finns flera bra japanska kameror, till exempel Nikon, Pentax, Canon. Vilken modell av dem du väljer spelar inte så stor roll, det är optiken som är viktig. Och de har alla bra gluggar.

Det var första gången i mitt liv som jag hörde ordet "glugg". Men jag bytte upp mig vad gäller kamera, och dagen efter inställde jag mig med en Canon FX för 695 kronor. Jag hade fått låna några hundra av mina föräldrar för att få råd med den. 

På Klippgatan började resten av mitt liv.
Det är verkligen ingen överdrift. Hade det inte varit för Christer Strömholm och hans Fotoskolan hade jag förmodligen aldrig träffat min fru, ett par år senare börjat studera filmfotografi på Dramatiska Institutet eller blivit journalist i slutet av 70-talet, bland annat ett par mandatperioder som riksdagsreporter.
Jag hade förmodligen heller inte skrivit denna blogg, Dagsnoteringar. Men dessa är andra historier. Liksom den om mina äventyr i Berlin.
Återkommer kanske till dem. Vi får se.

🔹

FortsättningChrister Strömholm och jag, del 2

Fotnot
Den västtyska terrorismens mest kända ansikten var Andreas Baader och Ulrike Meinhof, den så kallade Baader-Meinhofligan. Själva kallade de sig Röda Arméfraktionen. Men om det visste vi förstås ännu inget då.
Den västtyska terrorismens mest kända ansikten var Andreas Baader och Ulrike Meinhof, den så kallade Baader-Meinhofligan. Själva kallade de sig Röda Arméfraktionen.

Men om det visste vi förstås ännu inget då.

De fick senare, i slutet av 70-talet en liten utlöpare i Sverige i den så kallade Kröcher-ligan som misslyckades med sin plan att kidnappa Anna-Greta Leijon.

Och jag kom att som journalist bevaka rättegången mot Kröcher-ligan för Götaborgs-Postens räkning.

Man kan därför på sätt och vis säga att jag var plats vid såväl den tyska vänsterterrorns födelse som vid dess sista andetag.


Mer självbiografi
• Kort resumé, 1942 
• Den sydamerikanske gangstern och jag
• Alla mina katter och jag
• Kronprinsessan och jag
• Göran, AIK och jag
Anna Lindh och jag
• Gunnar Sträng och jag
• Paddorna och jag