Häromdan träffade jag åter en ny läkare på den vårdcentral som jag är listad hos och besöker då och då.
Då jag går dit endast vid behov, alltså mer eller mindre akut, träffar jag nästan aldrig min husläkare, den läkare jag har listat mig hos, utan nästan bara andra.

Då det är en viss omsättning i personalen på min vårdcentral är det ofta nya och obekanta ansikten jag möter.
Vi kan kalla läkaren den här gången för Amir, fast han heter egentligen nåt annat.

Anledningen till mitt besök den här gången var att jag då och då får kramp i matstrupen. För det mesta är det bara en svag känsla. ibland lite mer besvärande men det går oftast att fixa genom att tvinga ned ett glas vatten. Men då och då är det betydligt värre.
Det händer då och då att det inte räcker med ett glas vatten, eller två. I värsta fall drar strupen ihop sig så pass att jag för en stund inte kan dra in luft i lungorna.

Andningssvårigheterna brukar släppa efter en stund, typ en halv minut, men det är mycket obehagligt, inte bara för mig utan också för kära hustrun.
Jag har haft dessa problem i minst 25 år, vad jag kommer ihåg, men besvären har blivit värre de senaste åren. Och allra värst var det ett par dagar innan jag kontaktade vårdcentralen.

Nå till saken.
Amir var mycket vänlig och förhörde sig om anledningen till mitt besök. Sen ville han veta min vikt och jag tänkte, okej, och klev upp på vågen. Sen lyssnade han på mina lungor och klämde lite här och var och så långt var jag med. Så brukar det gå till.
Men sen blev det lite konstigt.

För sen ville Amir veta om jag röker, och jag sa att ja i yngre dagar, och då ville han veta när och hur länge då. Och sen förhördes jag om hur mycket alkohol jag dricker varje vecka.

Sen gicks min medicinlista igenom. "Hur många mediciner tar du?"
"Fyra", sa jag.
"Men du har ju ett tjugotal mediciner här", sa Amir och började räkna upp dem från tidernas begynnelse, och han lät lite som att han tyckte att jag var nån slags medicinjunkie. "Morfin till exempel"?

Det är sant att jag för drygt två år sen, under ett par veckor i hemmet intog morfintabletter efter en höftledsoperation, vilket bör ha framgått av min journal och vilket jag berättade, men förhöret fortsatte med den ena medicinen efter den andra. Flera av dem var kopplade och daterade till min nya höftled.
Osv.
Osv.
Historien skulle kunna bli betydligt längre, men jag stannar där.

Till slut blev vi klara med min kramphistoria och jag fick en remiss till att kolla strupen och magsäcken.
Sen, när jag ville snabbfråga om ett helt annat litet akut problem, så var det stopp och belägg.
"Det hinner jag inte", sa Amir och därmed var det slut för idag, tack för idag.

Vi hade lätt hunnit med en hel drös av snabbfrågor, om han hade koncentrerat sig till det jag kommit dit för, i stället för att hålla på med en massa annat. 

Att jag är varken kraftigt överviktig fet eller för mager, borde han ha kunnat se redan när jag klev in genom dörren. Liksom att jag inte häller i mig sprit från bittida till sent. Till en sån diagnos behövs varken våg eller tredje graden.

För även om jag skulle dricka sprit från bittida till sent sju dagar i vecken, så skulle han knappast fått ett annat svar än det han fick, tja, typ några glas vin i veckan.

Det var ett märkligt läkarbesök. Inte så att Amir inte tar sitt läkarejobb på fullt allvar, det gör han helt klart, utan mer hur han tar sitt jobb på fullt allvar.

Ibland behöver man faktiskt inte se hela patienten, som det brukar heta. Det räcker oftast, i alla fall om det är ett tidsbegränsat akutbesök, att bara ta patientens akuta behov på fullt allvar.

Hela patienten klarar sig oftast ändå på egen hand, tack så hemskt mycket.

Sen, när jag kom ut från Kallhälls Nya Vårdcentral, kände jag att hade det funnits nån annan vårdcentral i närheten, så hade jag skrivit mig där på stubinen.
Vilket jag ju förstås ändå inte kommer att göra.
Men känslan.