Plötsligt händer det
För ett tid sen hade jag kontakt med Galleri Mats Bergman som ville ha några av mina bilder till sitt online-galleri.
Jag blev förstås glad för det. Ett litet kvitto på att jag inte har varit helt fel ute i mitt fotografiska liv.

Ett fotoliv som började på allvar 1967 på Christer Strömholms Fotoskolan* och därefter på Dramatiska Institutets linje för filmfotografi.

Bilderna som Mats Bergman var intresserad av är de tre i serien Manhattan Memories, som jag tog vid ett besök i New York, sensommaren 2015 och har jobbat med i datorn sen dess.
Bilden ovan är en av dem.

Sen gick veckorna. Det gick månader faktiskt. Och jag tänkte att Mats Bergman har väl ångrat sig, eller så har han tagit långsemester eller blivit sjuk eller nåt.

Men så, nästan tre och en halv månad efter vår första kontakt, fick jag ett mejl från galleristen!
"Nu håller vi på att lägga in dina bilder på hemsidan. Vad var det för priser vi hade talat om?"

Sen gick det ytterligare en tid, men nu ligger de där. Och jag finns med 
i gott sällskap i raden av konstnärer  Och det känns ju inte så dumt.

Inte för att jag tror att jag kommer att bli rik och berömd. För det är sannolikheten väldigt liten.
Men det känns ändå som ett litet erkännande.
Som ett tröstpris på ålderns höst.

🔹

Galleri Mats Bergman, som för ett par år sen av tidningen Elle utsågs till bästa galleri online, har också fysiska konstgallerier i Karlstad och Stockholm.

• Manhattan Memories på Galleri Mats Bergman 
• Samma bilder och mer info om dem här på Dagsnoteringar
Christer Strömholm och jag