2023
En s-riksdagsledamot, Jamal El-Haj har väckt bestörtning och uppståndelse efter att ha deltagit i en konferens där han kramat om en förmodad Hamasprofil. Och krav ställs nu på (s) att kicka honom från Riksdagens utrikesutskott och utesluta honom från partiet.

Vi som varit förr är inte särskilt förvånade.

Det kryllar av v- och s-väljare i de s k orterna kring alla större städer i landet, ja kryllar av partimedlemmar. Och det är väl inte helt orimligt att dessa väljare också får sina förtroendevalda representanter, som här Jamal El-Haj.
Det som däremot är märkligt, är att partierna har så dålig koll på vad dessa förtroendevalda representanter står för. Hur dålig koll man tillåter sig att ha, och därmed riskera skandaler på halsen, bara för att suga upp röster i förorterna.
Hur blev det så här? Och när?

Tänk Sten Andersson!
Eller kanske rättare, Olof Palme. För det var med Olof Palme, som rätt ny partiordförande, som Socialdemokraterna på allvar tog steget ut i den revolutionsromantiska världen.

Även om det var under 50- och 60-talen som de europeiska ländernas kolonier på allvar slet sig loss från sina forna herrar, så var det under slutet av 60-talet (typ 1968) och 70-talet som de varma relationerna uppstod på allvar mellan (s) och länder som Kuba, Vietnam och Nicaragua. Och inte minst till rörelser med muslimska förtecken, som PLO.

PLO var då en terrorist- och befrielserörelse av annorlunda slag. Den slogs inte mot forna koloniherrar utan mot staten Israels existens, och slogs med alla medel, ska väl tilläggas.
Plo hade sitt högkvarter i Tunis och stöddes ekonomiskt av alla de arabstater som gång på gång försökt utradera Israel från Jordens yta men i stället själva fått rejält på nöten.

Olof Palme hade dock mycket då, så en hel del av relationerna till de olika befrielserörelserna hanterades av herrar kabinettssekreteraren Pierre Schori och först partisekreteraren och sen utrikesministern Sten Andersson.
Andersson skötte framför allt relationerna till PLO och Schori skötte revolutionerna i mellan- och sydamerika. Ungefär så.

Sten Andersson trivdes som fisken i vattnet, när han fick skaka hand, kramas och dinera med världsledare, oavsett hur mycket blod de hade på sina händer. Och när det gäller just PLO-ledaren Yassir Arafats händer, är uttrycket blod på händerna ovanligt träffande.
Det fanns i stort sett inga metoder som PLO inte använt för att uppnå sitt och arabländernas mål som var att driva ut alla judar från det forna storPalestina i Medelhavet. Och är väl fortfarande, i alla fall delar av PLO.
”Palestina, from the river to the sea”.

 


1988
Så trevligt tyckte Sten Andersson det var att träffa Yassir Arafat, att den ärrade terrorbossen inbjöds till Stockholm för att tala till riksdagsledamöterna, dock inte till Riksdagen, utan i den tidigare andrakammmarsalen.

Jag var på den tiden, riksdagsreporter för  Sveriges Radio/P4 och befann mig i den s k banksalen, dvs entrén i Riksdagshuset, när Yassir Arafat med följe kom in, klädd som på bilden ovan. Applåder och hurrarop följde honom, där han storleende gick genom salen. Vinkade lite tillbaka med handen.

- Vad applåderar de för, sa jag till Peter Block som stod bredvid mig. Han var personlig sekreterare till Gudrun Schyman, då partiledare för (v).
- Det är ju Yassir Arafat, sa han.
- Jo, jag ser det, sa jag. Men varför applåderar de en terrorist?

Här ska väl sägas att det var mest (s)-tjänstemän och s-politiker som mötte den gamle terroristledaren med högljudda tillrop och klappande händer. Mottagningskommittén.

Nu är PLO inte fullt så terroristiskt längre. Sitter tungt i Ramallah och släpper loss nån intifada då och då, och det mer våldsamma arvet från det gamla PLO har övertagits av avhopparna i Hamas, även om just flygkapningar inte längre tar så stor plats på deras terroristiska meny.
Men terroristklassade är de, Hamas, av såväl EU som Nato som många länder som t ex Sverige.

Tillbaka till nutiden
Att det då väcker viss uppmärksamhet att en svensk riksdagsledamot deltar i en konferens tillsammans med och kramar representanter för Hamas är inte så konstigt.

Men att (s) skulle utesluta Jamal El-Haj, som många ickesossar nu kräver, och förmodligen även en eller annan sosse med nävarna ifickan, är inte oproblematiskt och kommer inte att ske.
Jamal El-Haj fullföljer ju egentligen bara en socialdemokratisk idétradition från Olof Palme, om än i praktiken byggd av Sten Andersson.
En uteslutning av El-Haj skulle sannolikt kosta Socialdemokraterna många sköna muslimska röster.
Kanske till och med makten i Malmö kommun, arbetarrörelsens vagga.

🔹

Självbiografiskt
Alla mina bilar och jag 
Kort resumé, 1942 
Den sydamerikanske gangstern och jag
Alla mina katter och jag
Kronprinsessan och jag
Göran, AIK och jag
Anna Lindh och jag
Gunnar Sträng och jag
Paddorna och jag