Första augustikvällen i år reprissände SVT en utmärkt dokumentär om Richard Millhouse Nixons sista tid som USA:s president.
Watergate, ni vet. Skandalen som fick presidenten att kasta in handduken och avgå för undgå riksrätt.
Tänk! 1972. Det är drygt 50 år sen.

Det ni inte vet, är att jag, om än flyktigt har träffat en av dem som låg bakom det hela, Gordon Liddy.

Liddy var jurist och FBI-agent och arbetade för Vita Huset i samband med Nixons återvalskampanj 1972.
Tillsammans med  Howard Hunt 
som också var FBI-agent planerade han inbrottet i Demokraternas huvudkvarter på Watergatehotellet.
De och flera andra dömdes sen till fängelse för tilltaget. Liddy dömdes till ett tjugoårigt fängelsestraff för stämpling,
inbrott och avlyssning, ett normalt svenskt 
livstidsstraff. Han släpptes ut efter fyra och ett halvt år.


Det var en ren tillfällighet att våra vägar korsades i Los Angeles för nästan 25 år sen. Jag var då anställd på Sveriges Radio och deltog 
i en gruppresa till en konferens för amerikanska radiostationer för att titta på redaktionella datasystem för radiostationer.

Jag tillhörde inte SR-gruppens kärna, snarare dess periferi, så förutom den digitala nyfikenheten fanns också tid för annat. Jag strövade lite omkring i kongresslokalerna, där det på olika håll direktsändes radioprogram.
I ett hörn i  byggnadens entré 
satt en person som jag tyckte mig känna igen, med hörlurar på huvudet och pratade in i en mikrofon.

Jag har så länge jag minns haft lite svårt för att komma ihåg namn, men jag glömmer aldrig ett ansikte. Och det var likadant den här gången. Så det  tog en 15-20 sekunder, kanske halv minut innan jag kom på vem det var.
Det var Gordon Liddy.

Jag kunde förstås inte låta tillfället gå mig förbi, så när han tillfälligt tog av sig hörlurarna, gick jag snabbt fram och frågade, "
Mr Liddy?"
Han tittade upp och sa lite tvekande, "Yes?"
Jag berättade kort vem jag var, och att jag känt igen honom, och sa, ”How are You?"
"Just fine”, sa han artigt men lite förvånat. "How are You?"
Sen tog han på sig hörlurarna igen, och jag log och sa, "Nice talking to you” och gick min väg.
Han undrade säkert vad jag var för ett fån, men det är sånt man får ta.
Och när allt kommer kring, så var hans tokerier ytterligare 25 år tidigare svåra att slå. 

Så. Mission acomplished. 
Jag hade träffat Lassie typ, 
i megaformat.

Och jag sa ju det, eller hur.
Träffat flyktigt.
Väldigt flyktigt.
Flyktigare finns nästan inte.

🔹

PS
Gordon Liddy dog i mars 2010, nyss fylla 81 år. I samma ålder då som jag är i nu, dvs nyss fyllda 81.
Men där upphör likheterna. Jag sprattlar fortfarande.